Hjälten – Wiktor, 4
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-23
Gick två kilometer och larmade sin mamma när barnvakten dött
För första gången skulle Wiktor Nordberg, 4, sova över hos en kompis.
Men under natten dog kompisens pappa.
Ensam tog Wiktor hand om sin ett år yngre kompis - innan han gick hem, två kilometer på 70-väg, för att hämta hjälp.
– Jag är jättestolt, säger mamma Anna.
Hon är fortfarande uppskakad efter helgens upplevelser.
I flera timmar var de två barnen – tre och fyra år gamla – ensamma i huset med kompisens döde pappa, som dessutom är en god vän till familjen.
– Jag får ångest bara jag tänker på det, säger Anna Nordberg, 30.
”Försökte väcka honom”
Wiktor själv tycks ta det med ro, men när mamma frågar om han blev rädd, svarar han:
– Mmmm.
– Vi försökte väcka honom, men det gick inte.
I fredags kväll var Anna, hennes sambo och Wiktor hemma hos den gode vännen och hans 3-åriga dotter, utanför Simrishamn i Skåne.
Tillsammans tog de några glas vin.
– Barnen lekte och hade roligt, som vanligt. Sedan ville de gå och lägga sig och titta på en film och då bestämde vi att Wiktor skulle få sova kvar – det är första gången han har fått sova över hos en kompis, säger Anna.
Skulle höra av sig nästa dag
Barnen kröp ned i sängen vid 21-tiden. Två timmar senare åkte Anna och hennes sambo de två kilometrarna hem.
– Då var allt som vanligt, säger Anna.
De bestämde att hon skulle höra av sig mitt på dagen nästa dag.
Men vid nio, halvtio-tiden på förmiddagen kom plötsligt Wiktor – till sin mammas bestörtning – in genom dörren hemma.
Iklädd jacka och skor, men utan täckbyxor, mössa och vantar i ruskvädret.
– Först blev jag förbannad och tänkte att har han inte märkt att min son har gått därifrån, säger Anna.
– Sedan förstod jag att något hade hänt.
– ”Han ligger på golvet. Han vaknar inte och han andas inte” sa Wiktor.
Bad om förlåtelse
Sedan kröp han upp i mammas famn och började gråta.
– Han bad om förlåt att han hade gått på stora vägen – för det får han ju inte, säger Anna.
Medan sambon tog hand om Wiktor, kastade hon sig själv snabbt som ögat iväg på mopeden hem till vännen – bara för att finna ytterdörrarna låsta.
– Till sist upptäckte jag att källardörren var öppen och tog mig in den vägen. Då hittade jag honom död, ihopkrupen på vardagsrumsgolvet – och hans dotter i hallen.
Anna tog med sig flickan och knackade på hos grannen, som ringde polisen. Sedan kontaktade hon flickans anhöriga, som kom och hämtade henne.
Ville titta på tv
Hur länge barnen varit vakna och ensamma med den döde pappan är det ingen som vet.
Efter vad Wiktor och hans kompis berättat vaknade de ”på natten” – det vill säga medan det ännu var mörkt. I vardagsrummet på nedervåningen hade de hittat pappan på golvet, försökt väcka honom, men inte lyckats.
– Han vaknade inte, säger Wiktor.
– Då la jag mig i soffan. Jag ville titta på tv, men det gick inte.
Efter att ha tröstat kompisen, som var ledsen, och gett henne något att äta, förklarade Wiktor att han skulle gå och hämta hjälp.
Men dörrarna var låsta.
– Det gick inte att öppna, säger Wiktor.
I stället gick han den långa trappan ned i källaren, som låg i mörker, och ut den vägen.
Han knackade på hos grannen, men när ingen öppnade bestämde han sig för att gå hela den långa
vägen hem, genom ett bostadsområde – och sedan längs en 70-väg.
”Det är ju inte klokt”
Först gick han åt fel håll, men vände – och då kände han snart igen vägen han åker till dagis varje dag.
På frågan om det var några bilar som körde förbi honom på vägen, svarar Wiktor jakande.
– Mmmm, säger han.
Men ingen stannade.
– Det är ju inte klokt, säger Anna.
– Undrar man inte om man ser en ensam fyraåring som är ute och går på en 70-väg?
Träffas när de blir änglar
Men hon är stolt över Wiktors agerande, att han tog hand om sin yngre kompis och hade sinnesnärvaro att ta sig ut ur huset och gå den långa vägen hem för att hämta hjälp.
– Jag skulle hälsa från polisen att han var en liten hjälte, säger Anna.
Nu vet Wiktor att kompisens pappa är död – och att de inte kan träffa honom igen förrän de blir änglar.
– Barnen träffades igen dagen efter och lekte som vanligt. Då pratade de om det, säger Anna.
Wiktor själv har inga problem att prata om det som hände. Anna har berömt honom och försökt avdramatisera det.
– Men jag har bett dem hålla koll på honom på dagis, om han säger något mer.
Polisen i Ystad kan bara bekräfta dödsfallet – hur pappan dött vill man inte kommentera.