Alla i Let's Dance är nervösa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Efter två fredagar i Let’s Dance direktsändning börjar jag inse vad det är jag har gett mig in på.
Det är hemskt att stå i kulisserna och vänta på sin tur. Hjärtat börjar slå snabbare och munnen blir som Saharaöknen.
Jag tvekar helt plötsligt på om jag kan koreografin och börjar fråga Daniel, min danspartner, vilka steg som kommer efter vilka. Det finns ingen återvändo, ingen exitdörr i närheten och ingen lucka i golvet.
Vi står på varsin tejpbit och kamerakillen kommer springandes och hoppar upp rakt framför oss. Okej, säger producenten, pass på, 20 sekunder kvar och sen går strålkastaren på.
En kort snutt om veckan som gått rullas i den lilla tv:n nere vid golvet och spökrösten dundrar ut våra namn.
Hjälp, det är på riktigt. Om bara några sekunder ska jag stå nere på golvet och visa vad jag kan för domarna och för alla andra miljoner tittare.
Det är då det är bäst att inte tänka alls.
Men det finns en viktig detalj som jag ändå måste tänka på och det är att le.
Jag har sagt att jag hellre gör ett stegfel och ler än dansar korrekt och är sammanbiten.
Men det där stämmer inte alls, för under genrepet i fredags så trasslade min klänning in sig i Daniels arm och jag log inte alls. Jag stod som ett frågetecken och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville skrika : Bryt! Men insåg snabbt att det var bara att gilla läget.
Efter en och en halv minuts flåsande är det dags att få sin dom av den hårda juryn.
Det är då det är extra viktigt att tänka på att det är ett underhållningsprogram för det är inga snälla ord man kan få med sig.
Det verkar som att alla deltagare mörkar sin nervositet genom att säga att det bara är ett underhållningsprogram och jag trodde verkligen på dom till en början.
Lasse Brandeby har hela tiden sagt att han inte är nervös och att det är bara på skoj.
Jag tog till mig det han sa och började känna likadant men när det var fem minuter kvar till sändning kröp det fram att han var lika nervig som alla andra.
Nu på fredag ska vi dansa jive och jag känner mig redan darrig. Jag tror att alla som är med vill stanna kvar så länge som möjligt för det är så kul att få lära sig nåt nytt.
Tänk att byta ut spikskor och sandiga kläder mot högklackade dansskor och paljettklänningar. Det hade jag aldrig kunnat drömma om.