Ingen vågar syna Nordkoreas bluff
Bångstyrig unge får hållas i världens farligaste sandlådekrig
På pappret ser Sydkoreas svar på Nordkoreas attack kraftfull ut.
Sanningen är att ingen riktigt vågar syna Nordkoreas bluff.
Därför kan Kim Yong-il fortsätta uppträda som en stöddig och bångstyrig tonåring.
Ungdomar testar gränser. Uteblir reaktionen så flyttar de fram gränsen. Några uppträder illa i hopp om att skrämselvägen vinna fördelar.
Nordkorea kör samma beteende. Fast på nationsnivå.
Man sänker ett sydkoreanskt krigsfartyg och väntar på reaktionen. Vilket annat land som helst som agerade så skulle riskera en motattack.
Inte kommunistdiktaturen i Pyongyang.
De har vant sig att såväl fiender och allierade slätar över deras beteende. Så som man ofta gör med problemungdomar.
Brutalitet
Sydkoreas svar är att stoppa all handel med Nordkorea. Man tvingar nordkoreanska fraktfartyg att ta en omväg och begär att FN:s säkerhetsråd på något sätt ska straffa Nordkorea.
Jämfört med tidigare presidenten är Lee Myung-baks åtgärder vittgående. Hans budskap till nordsidan är att han tröttnat på deras "brutalitet" och att de "nu ska få betala" för torpederingen av örlogsfartyget Cheonan den 26 mars då 46 besättningsmän dödades.
Frågan är hur mycket substans som finns bakom den retoriken.
Kina sitter i säkerhetsrådet och kan med sitt veto stoppa eventuella fördömanden eller sanktioner mot Nordkorea.
Vågar inte
Sydkorea stänger däremot inte sin jättelika företagsby i Kaesong i norr där 42 000 nordkoreaner arbetar. Inte heller blir det något avbrott i den humanitära hjälpen.
Seoul vill med andra ord markera att man fått nog men vågar inte riktigt ta steget fullt ut. Så ser det ofta ut i omvärldens spel med den totalitära regimen.
Nånstans finns det en rädsla hos såväl Sydkorea, USA och Kina att Nordkorea ska flippa ut fullständigt. Kanske trycka på knappen till alla de robotar man har riktade mot Seoul.
Nordkorea är på många sätt militärt underlägset sydsidan men man kan ändå sprida död och förintelse på en skala som sydsidan inte vill riskera. I vågskålen finns också rädslan för nords kärnvapen.
Slak lina
Därför vill ingen syna Nordkoreas bluff. För en bluff tror jag det är.
Kim Yong-il drivs i allt han gör av en strävan att behålla makten. Han balanserar på slak lina men han gör det skickligt. Aggrresiva utfall följs av försoningsinviter. Motsidan vet aldrig på vilket ben de ska stå eller vad Nordkorea egentligen vill.
Kanske vad som krävs för att en historisk relik från Stalintiden ska kunna överleva i globaliseringens tidevarv.
Men att starta det krig som Nordkorea hela tiden hotar med vore för Kim Yong-il liktydigt med att skriva under sin egen dödsdom. Då skulle Sydkorea med USA i ryggen inte ha något annat val än att slå tillbaka militärt. I ett sånt läge försöker de slå ut kommunistdiktaturen för gott.
Bankrutt
Bluffen gör att ekonomiskt bankrutta Nordkorea kan domdera och sätta villkor för länder som alla är oändligt mycket rikare och militärt överlägsna.
Man utnyttjar också skickligt det faktum att världens två supermakter – den nuvarande och den kommande – står mot varandra på Koreahalvön.
Förmodligen är Kina lika förbannad på den bångstyrige tonåringen som alla andra men man håller god min. Försvinner kommunistregimen är en återförening med Sydkorea den troliga följden. Det minskar Kinas inflytande.
Vid en regimkollaps riskerar Kina att tvingas ta emot miljontals utsvultna och fattiga flyktingar.
Sandlådekrig
Än så länge tjänar Kim Yong-il Kinas intressen trots alla problem. Därför har Peking ännu inte fördömt sänkningen av örlogsfartyget trots att en internationell kommission presenterat handfasta bevis.
Snart kan vi få ett test på hur mycket krigsrisken ökat.
Som en del av sin bestraffning tänker Sydkorea sätta upp propagandahögtalare vid gränsen mot nord. En provokation i kalla krigets anda. Nordkorea hotar att i så fall skjuta ner högtalarna.
Världens farligaste sandlådekrig fortsätter.