Obama kom till Oslo för att förklara sig
OSLO. Det var väldigt tydligt att president Obama kom till Oslo för att förklara sig.
Förklara paradoxen mellan fredpriset och upptrappningen i Afghanistan.
– Ibland är krig nödvändigt, sa Obama och Nobels fredsmedalj lyste i guld på talarstolens front.
I Rådhussalen är det alldeles tyst. Inga protester eller slagord avbryter honom. Inga kritiska frågor.
Här har Obama en garanterat välvillig publik.
Alla här är glada att de blivit bjuda. De är gräddan av norsk och internationell elit.
Kändisar på plats
Måste erkänna att jag vid sidan av statsminister Jens Stoltenberg kände igen väldigt få av norrmännen. Will Smiths med fru och dotter var lättare att identifiera. Liksom Donna Summer.
När Obama kommer in är det till spelande trumpeter och stående ovationer. Ovationer som växer till orkanstyrka när Torbjörn Jagland, ordförande i Nobelkommittén en stund senare räcker över fredsmedaljen till honom.
Obama visar fram lådan med medaljen så att fotograferna ska få en bra bild. Applåderna varar i två minuter.
Allt är fint, välordnat och pampigt.
Talet har presidenten skrivit stora delar av själv och jobbat med in i det sista. Filat på formuleringar och ändrat. Han vet att det kommer att granskas under lupp. Skulle han klara av akrobatnumret att trappa upp krig och samtidigt ta emot fredspriset?
Obama gick direkt på utmaningen.
Innerlig röst
Jag fick känslan av att han drevs av ett personligt behov av att förklara sig. En stor del av talet gick ut på att man kan tvingas göra två saker samtidigt; föra krig och ändå försöka arbeta för fred.
– Ibland är krig nödvändiga, sa Obama. Jag har ingen lösning på krigets problem med mig. Men jag vet också att krigets instrument har en roll även för att bevara freden. Men denna sanning existerar jämsides med sanningen att krig, hur rättfärdiga de än kan vara, resulterar i mänsklig tragik.
Precis sådär försökte han balansera under hela talet. Krig är hemskt men ibland tvingas man göra hemska saker. Så länge syftet är gott kan det ändå vara ok.
Stundtals blev hans röst innerlig, nästan viskande. Som om han verkligen ville få oss att förstå att han klarar av dessa dubbla roller. Att vi ska lita på honom.
Lyckades han övertyga oss och andra åhörare i världen?
Visade sig ödmjuk
Jag är inte säker på det. Obama diskuterade principer. Han tog aldrig specifkt upp sin truppförstärkning i Afghanistan eller varför kriget där är nödvändigt att föra.
Många kan säkert sympatisera med Obamas allmänna resonemang utan att för den skull stödja hans krigföring i Afghanistan.
Krig kan vara nödvändigt men är kriget i Afghanistan verkligen ett sånt krig?
Obama kom också till Oslo för att visa sig ödmjuk. Från talarstolen betonade han att många andra pristagare uppnått mer än han när de fick priset.
Omgiven av salens målningar som påminner om en äldre svensk skolaula om än mer exklusiv, hyllade Obama de många människorättskämpar världen över som fängslas och torteras.
– Många har förtjänat priset mer än jag, slog Obama fast.
Ändå tar han emot det.
Priset kan tjäna Obama väl
Jag tolkar det som han trots allt tror att priset kan tjäna honom väl i hans gärning. Att han nu inte bara är världens mäktigaste man utan också en av de rättfärdigaste.
Jagland sa tydligt i sitt tal att priset var menat som en utmaning och uppmaning till Obama att uträtta stordåd.
Min dag med Obama bestod av många timmars väntan. Först ute i det kalla duggregnet och sedan med ståplats på pressläktaren.
Jag är trött, frusen och hungrig.
Var det värt det?
Ja. Det kändes som historia skapades i Rådhussalen denna eftermiddag.
Ännu en pusselbit i Obamas eventuella framgångssaga är lagd.