Studie: Parkour och akrobatik vid ekorrehopp

Hur är det egentligen möjligt för ekorrarna att hoppa så smidigt – och så långt?

Forskare har länge fascinerats över gnagarnas förmåga till akrobatiska jätteskutt mellan trädtoppar. Nu visar en studie att en kombination av fördelaktiga egenskaper ligger bakom.

Komplexa beräkningar, beslut tagna på en bråkdels sekund och uppfinningsrika parkourmanövrar. Det är vad ekorrarnas spänstiga rörelser mellan träd består av, enligt en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science.

Förhoppningen är att studien kan ge kunskap som kan komma till nytta i framtida konstruktioner av mer smidiga robotar med bättre beslutsfattningsförmåga.

Forskare vid Kalifornienuniversitetet Berkley konstruerade komplicerade hinderbanor för att förstå hur de långflygande gnagarna egentligen beräknar och anpassar sina rörelser under hoppen.

Bra kognitiva funktioner

Ofta befinner sig djuren på så pass höga höjder när de hoppar att ett fall till marken skulle innebära döden. Inte sällan jagas de dessutom av exempelvis hökar under de våghalsiga trädeskapaderna.

– Ekorrar har en kombination av egenskaper som gör dem väldigt intressanta: deras akrobatiska natur, deras biomekanik och de kraftfulla musklerna som de kan använda för att hoppa längder flera gånger så långa som deras kroppslängd, säger huvudförfattaren Nathan Hunt till nyhetsbyrån AFP.

Forskarna prisar även ekorrarnas kognitiva funktioner, deras minne, kreativitet och problemlösningsförmåga.

Forskarteamet använde jordnötter för att lura de vilda ekorrarna att delta i experimenten. Sittpinnar som skulle efterlikna trädgrenar sattes upp för att förmå djuren att hoppa olika distanser för att nå sina nötter.

Liknas vid parkour

En slutsats är att ekorrarna föredrar att ta sina skutt från de stadigare delarna av grenarna i stället för längre ut – trots att hoppdistansen därmed blir längre. Ingen av de studerade ekorrarna föll en enda gång; enligt forskarna tack vare en mängd olika strategier som används för att återfå kontrollen vid mindre bra hopp och landningar.

De allra mest avancerade hoppen liknar forskarna vid parkour – när ekorrarna inte riktar in sig på närmaste gren direkt, utan i stället tar sig dit via ett skutt på en närliggande vägg.

– När ekorrar jagas av hökar är deras flykt en fråga om centimeter, vilket förmodligen är varför de har utvecklats till att bli så kvicka, säger Nathan Hunt.

Berkleystudien utforskade beteendet hos arten östlig rävekorre, som förekommer i Nordamerika och är snarlik rödekorren som lever i Sverige.