Kunnigare sport innan TV4 kom

Sportkrönikan av Punkt SE:s sportchef Martin Röshammar

Jag ser mig inte som en ”Det var bättre förr”-kille.

Men sport i svensk tv var kunnigare och mer allmänbildande innan TV4 fräckade till sportbevakningen.

Det är personligheterna jag saknar, de som blev ett med idrotten de bevakade. Personligheter finns nu också, men nu är de stjärnor med stora S som med högljutt stöd av kanalerna görs större än matchen eller tävlingen de bevakar.

Jag låter präktig, jag vet, men kunskap dränks i dyra kostymer, självsäkra flin och festligt gnabbande mellan egon stora som hus. Och om de egenkära typerna hålls i hårdare tyglar rent visuellt får de i stället babbla ohämmat. Klyschorna haglar när experterna ritar, gissar och springer runt i verbala kompiscirklar.

Elaka jag tänker på Chris Härenstam, Niklas Wikegård, usla Billy Ohlsson, Niklas Holmgren och Patrick Ekwall men också plattitydkungen Jonas Karlsson.

Men det finns lysande undantag. Som Lasse Granqvist, Jens Fjellström, underskattade Staffan Lindeborg och min hjälte Ken Olofsson – i stort sett ensam om att granska och gräva.

Och utbudet är fantastiskt, du kan sitta hemma i soffan och följa i stort sett alla Manchester Uniteds, Inters eller Lyons matcher. Och alla Anjas åk.

Men jag saknar de djuplodande och personliga reportagen, de längre och intresserade intervjuerna och annorlunda och roliga greppen på stjärnor såväl som okända. Som det är nu är tv-sporten i de två stora kanalerna, Albert Svanbergs SVT-redaktion och TV4, allt för ängslig, käck och slentrianmässig.

Håller ni med mig? Eller tycker ni att jag är ute och cyklar?

Maila mig era åsikter.