En mördare i Chaneldräkt

Staffan Heimerson

Krigsförbrytaren släpps efter sex år i fängelse

Orden ”efterlängtad” och ”välkommen” har för serber samma ord: dobro’sao.

Kring Biljana Plavsic – den bosnienserbiska krigsförbryterskan, som på tisdag lämnar svensk fångvård och flygs till det forna Jugoslavien – råder tvivel.

Är hon efterlängtad? Och välkommen var?

Det blir inget dobro’sao i Tuzla, staden där den nu 79-åriga nationalisten föddes. Det ligger i bosniakernas (muslimernas) landområde.

De har inte glömt hur Plavsic beskrev dem:

Muslimerna i Bosnien är en genetisk defekt i den serbiska kroppen. ”Att rensa ut dem vore att låta naturen ha sin gång.”

Lika oönskad är Plavsic i den stad som hon beskriver som sin – Sarajevo. Serberna belägrade och bombarderade under tre år Sarajevos muslimska stadsdelar.

I ett intrikat maktspel efter fredsutbrottet och Daytonuppgörelsen 1995 krönte Plavsic sin karriär med tre år som president i den bosnienserbiska enklaven Republika Srpska, vars huvudstad är Banja Luka.

Jag tillbringade nyligen några dagar i Banja Luka. Det är en flack gammal Tito-kommunistisk stad, som under året då fredsavtalet skulle appliceras spelade en världspolitisk roll.

Nu är den bara sömnig och vill lämnas i fred.

Plavsic hämtas med ett serbiskt regeringsplan. Ombord kommer bosnienserbernas premiärminister – den politiske bråkstaken Milorad Dodik – befinna sig.

Planet flyger dem till den pur-serbiska huvudstaden Belgrad.

Men där står inte längre serbisk chauvinism högst på agendan. Belgrad kommer inte att se henne som en tillgång. Det uppges till och med finnas en hotbild mot krigsförbryterskan.

”Det finns de som av förklarliga skäl inte glömmer”, säger överste Bo Pellnäs, som varit en ledande FN-man på Balkan och haft att göra med alla i det bosnienserbiska toppskiktet.

Plavsic beskrevs under Daytonförhandlingarnas tid – för att kontrastera mot den motbjudande presidentrivalen Radovan Karadzic - som ”klyftig, verbal och välartikulerad”.

Hennes yttre var tilltalande, läppstift i roströd ton, välklippt, Cartierklocka i guld, hopfällbara silverfärgade glasögon.

Akademikern Plavsic förstod när spelet fått nya regler. Hon vände kappan efter vinden – och vann därigenom en viss gunst hos medlarna, Richard Holbrooke och Carl Bildt.

När hon senare gett upp och frivilligt inställt sig vid krigsförbrytartribunalen vittnade Carl Bildt till hennes förmån: Hon visade förståelse för de lidande och hennes agerande efter kriget var modigt.

Klädd i en elegant Chaneldräkt och med ett stort kors i kedja om halsen erkände Plavsic brott mot mänskligheten:

”Jag har övertygats om och accepterar att flera tusen oskyldiga människor blev offer för organiserade och systematiska aktioner i syfte att avlägsna muslimer och kroater från ett område som serber betraktar som sitt”.

Det var också styrkt att hon deltog i att upprätta två koncentrationsläger.

En bild visades upp i Haag:

Plavsic stiger över en död muslims kropp för att komma åt att kyssa Arkan, en av den jugoslaviska maffians värsta förbrytare, som bildat en av serbernas mest blodtörstiga dödspatruller ”De serbiska tigrarna”.

Några timmar tidigare hade hans förband dödat 48 människor.

En annan sida av Plavsic – bortskämdhet och stroppighet – kom fram, när hon efter domen i Haag, på egen begäran, skickats till Sverige för att avtjäna straffet. Hon sattes på Hinseberg och i ett snyftreportage i tidningen Vi utgöt hon sig:

”Jag har hamnat i fängelse bland prostituerade, mördare, knarklangare, narkomaner, rånare, tjuvar, bedragare. Alla metoder, vilka tillämpas mot detta klientel, tillämpas även mot mig. Ändå är vi inte lika. Jag har avlagt licentiatexamen, doktorerat, specialiserat mig på några kända institut ute i världen. Jag har varit Fulbrightstipendiat, universitetsprofessor och dekan vid fakulteten för naturvetenskaper.”

Hon rundade av med en liknelse med en av Hitlers naziförbrytare, som efter andra världskriget dömdes i Nürnbergrättegången:

”Jag har det värre här än vad nazisten Albert Speer hade det i Spandau.”

Nu är det över.