Kriget dödar flest – på BB

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-18

Hon överlevde Maina har just kommit hem från BB efter att fött sitt fjärde barn. Hon hade tur som inte blev kvar i sjukhusets likrum. 17 000 afghanska kvinnor dör i barnsäng varje år. Det största skälet är kriget som stjäl resurser som sjukhusen skulle behöva så väl för att rädda liv.

I dag – med två dygn kvar till valet – besöker Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Magnus Wennman platsen där 17 000 kvinnor dör varje år.

Här är Afghanistans värsta slagfält: BB.

Nyfödda som sminkats enligt traditionen.

MAZAR-E-SHARIF Maina, 30, ligger utmattad på britsen i väntan på att moderkakan ska komma ut. För några minuter sedan födde hon sitt fjärde barn, en liten flicka som nu lindas in i tyg.

Barnmorskan torkar bort blodet som rinner ur den nyblivna modern med en bit tyg som hon sedan slänger i en halvfull plasthink. På britsen bredvid skriker en äldre kvinna till av smärta när hon föder fram en välskapt liten pojke som ynkligt skriker ut sin hälsning till världen.

Det är här de afghanska kvinnorna har sin frontlinje och förlusterna är enorma: 17 000 afghanska kvinnor dör i barnsäng varje år, oändligt många fler än de soldater som stupar i strid.

Grannen hjälper

Maina kunde lika gärna ha blivit ett av dödsfallen i statistiken, men lyckligtvis hade hon den synnerligen rekorderliga Asma till granne.

– Du förstår, Mainas barn kom med fötterna först, hon eller barnet kunde dö. Men Maina är väldigt fattig och visste inte något om att det fanns ett sjukhus eller var det låg så jag tog hit henne och se, allt gick bra, säger den bastanta grannfrun och ser belåtet ned på flickan som hon håller i famnen. Hon är nytvättad och lindad samt gudomligt söt när hon gapar och söker med munnen efter bröstet.

Pappan då?

– Äh den där, säger Asma med en röst fylld av förakt. Den oduglingen gör ingenting.

Asma rättar till den nyblivna moderns bruna klänning så att hon blir mer anständig.

Kvinnan på britsen bredvid föder plågat fram en pojke till, det blev tvillingar. Barnmorskorna springer fram och tillbaka mellan förlossningssalens fem sängar samtidigt som de småpratar med varandra och skrattar. Blod droppar över golvet bort till soptunnan, en mamma skriker. Släktingar väntar vid britsarna och tar hand om bäbisarna så fort de kommer ut medan mammorna får ligga kvar en liten stund.

Här är det sannerligen inget duttande med privatliv, lustgas eller profylaxkurser. Faktum är att det är så långt från ett sterilt, vitt svenskt sjukhus man kan komma.

Det finns inga undersköterskor eller bäddar, ingen utrustning eller smärtlindrig. Det är upp till släktingarna att ta hand om mor och barn, vilket de också gör med stor rutin.

En afghansk kvinna föder i snitt sex barn, medellivslängden är 43 år.

Sliter på kroppen

– Det sliter oerhört på kroppen att alltid vara gravid. Värst är det när det kommer en trettonårig flicka som ska föda. Hennes kropp är inte redo och det blir ofta komplikationer, säger doktor Maryam och skakar bekymrat på huvudet.

Vi förfasar oss tillsammans över att en flicka kan giftas bort vid nio års ålder med en 50–årig gubbe, kanske för att lösa en skuld åt familjen eller för att skapa en allians.

– Det finns många problem i det här landet, konstaterar doktor Maryam krasst.

Själv har hon har hon tre barn: fem år, tre år och åtta månader.

En barnflicka tar hand om dem medan hon först jobbar på sjukhuset och sedan tar emot patienter på sin privata klinik. Lönen på sjukhuset är bara 350 svenska kronor i månaden och därför extraknäcker de flesta läkare för att klara uppehället.

Lärdes upp i lönndom

Men det är i alla fall ett jobb som kvinnor kan ha och BB höll öppet till med under talibantiden eftersom ingen man får komma i närheten av denna kvinnligaste av världar.

Dessvärre fick inte flickor gå i skolan så inga kvinnliga läkare och barnmorskor utbildades, förutom de som lärdes upp i lönndom.

Bristen på utbildad personal, medicin, sjukhus och läkare är fortfarande enorm, allt saknas, trots att hjälporganisationer är på plats. BB i Mazar håller kanske inte svensk standard men det är ändå det bästa som finns i regionen.

De flesta, 80 procent av alla kvinnor, föder sina barn i hemmet omgivna av kvinnliga släktingar. Tänk själv att ligga på en matta i ett lerhus i en avlägsen bergsby och föda barn med svärmor vid sin sida. Vad fruktansvärt det måste vara när man känner att något gått fel och vet att inget finns att göra.

Dessa kvinnors död omges inte av några vajande fanor, militärparader eller tal om martyrskap. Mammornas slagfält är bortglömt, undanskyfflat av världspolitik, soldater och stridsvagnar.

Inte heller nämns att spädbarnsdödligheten är den högsta i världen, eller att vart fjärde barn inte blir fem år.

– Men förr dog 19 000 mammor varje år, det är 2 000 mindre nu, långsamt går det framåt, säger doktor Maryam och skrattar åt eländet.

I förlossningsrummet är det fortfarande action, så fort en nybliven mamma rullas ut tar en ny plats på britsen. En kvinna i burka går fram till Maina och sticker till henne ett par sedlar, ryktet om hennes fattigdom har tydligen spridit sig. Maina – som jobbar som städerska och tvätterska för att kunna köp barn till barnen – försöker le men är så matt att det mest blir en grimas i det askgrå ansiktet.

En stund senare sätts hon i en rullstol och skjutsas ut i korridoren medan grannfrun Asma följer efter med bäbisen i sin famn.

Hon kom in åtta i morse och nu, klockan ett, är det dags att lämna sjukhuset.

– Ja, det är så det är. Men hon är väldigt glad för barnet, säger Asma som resolut stoppar in mor och barn i en taxi.

Vi åker till en liten by precis i utkanten av Mazar-e-Sharif.

Mannen syns inte till

Maina kliver mödosamt ut och går in i en port i lermuren.

Bakom dörren väntar ren fattigdom, en gårdsplan av stampad jord, spisen är en eldstad i lera, några bröd har staplats på en raserad mur.

Maina går in i ett litet rum där svägerskans treåring sover på mattan. Mannen, kusinen hon gifte sig med när hon var femton syns inte till men de tre barnen ser nyfiket på sitt syskon.

– Så här lever vi, vi har ingenting, inget liv, säger svärmor och slår uppgivet ut med händerna.

Vi ger henne 50 dollar, en gåva till lillflickan som nu sover i sin mors famn. Det känns som det är det enda anständiga att göra.

Maina brister i gråt. Av glädje, säger grannfrun Asma, eller så är det av av utmattning eller förtvivlan. Svärmor klappar mig på armen och ler tandlöst, själaglad över gåvan.

17 000 döda kvinnor varje år. Så ser kriget ut för mammorna i Afghanistan.