Gängskjutningar, trafikolyckor, förlossningar och hjärtstopp – akutläkarbilarna åker på de allra svåraste uppdragen.
Det handlar om att rädda liv.
Men döden är alltid nära.
Aftonbladets Staffan Lindberg och Andreas Bardell har följt med när larmen går.
”För oss är döden alltid nära, vi ser den varje dag”
”För oss är döden alltid nära, vi ser den varje dag”
Publicerad 2023-04-08
Sirenerna tjuter över oss medan vi jagar förbi rödljus och tar refuger på fel sida.
Vi är på väg till en åttaårig flicka.
Hon svävar mellan liv och död.
Narkossköterskan Jim Dahlin, 55, brukar tänka att alla har en nummerlapp. Varje dag är det några av oss som får se sina nummer dras.
Larmet går 8.35 på morgonen. Hustrun har sett sin 60-årige man klappa ihop på vardagsrumsgolvet strax efter frukosten.
”Bevittnat hjärtstopp”, rapporterar SOS Alarm på det krypterade radiosystemet Rakel och uppger platsen, en bruksort i Roslagen.
Körsträckan visas på en stor skärm. För en normalbilist skulle den ta en halvtimme att köra. För oss handlar det om kanske tio minuter mindre.
Vi pressas bakåt i sätena, ser motorvägen framför oss smalna av till en svart remsa av asfalt.
Likt det tunna bandet mellan liv och död, där akutläkarbilarna verkar och gör nytta.
Oddsen är dåliga, enligt Peter Sand, den 58-årig akutläkare i finbågade glasögon som sitter på passagerarsätet. För varje minut som går efter ett hjärtstopp utan att sätts in minskar chansen att överleva med tio procent. Redan efter fem minuter är det 50–50.
– Det vi kan hoppas på är att hustrun kan ge . Då finns det en chans, säger han med sin lite hesa röst.
Vi lämnar motorvägen, kryssar oss fram. Slår på sirenerna extra högt för att skrämma vilda djur och väcka folk som är vana vid att inget händer på deras lugna väg.
”Helikopter från Norrtälje har landat”, rapporterar radion.
”Har vi adress?” frågar Peter.
”Bostaden är en röd stuga”, blir svaret.
Peter tar upp en bärbar dator, placerar den i knät och knappar in personnumret. Med några snabba klick får han upp att patienten också har en allvarlig lungsjukdom.
Det är vad han vet om mannen i den röda stugan som just nu kämpar för sitt liv.
Man kan fråga vem som helst, från minsta förskolebarn. Alla vet vad ambulansen gör.
Akutläkarbilarna, däremot, är okända bland de flesta. I Stockholm startade verksamheten för fem år sedan. Från sju på morgonen till nio på kvällen är tre bilar i tjänst. Norrbilen, som vi följer med, som utgår från Danderyd. Mittbilen från Västberga. Och sydbilen från Huddinge. Även i Göteborg finns akutläkarbilar.
Tanken är enkel: att flytta ut avancerad vård till patienterna – och på så sätt rädda liv.
Läkarna kan undersöka med ultraljud och stoppa ner slangar i halsen och har möjlighet att ge betydligt starkare mediciner än ambulansen. Sedan några månader kan man till och med ge blod.
– Vi hanterar några av de värsta situationer man kan tänka sig. Och vi räddar liv, säger enhetschefen och ambulanssjuksköterskan Thomas Lennholm, 50.
Det är hans jobb att se till att bilarna är bemannade och rullar, även om han ett par gånger i månaden ser till att också vara ute på fältet.
Vi rullar in i bruksorten. Den består uteslutande av faluröda hus. Men förvirringen varar inte länge, snart upptäcker vi polisbil 34–9110 och, strax bakom, ambulanshelikopter 79-5840.
Inne i stugan pågår livräddningen för fullt med kompressioner.
Peter drar på sig ett par brandgula plasthandskar och ansluter, som första läkare på plats.
Han kollar med ultraljud om hjärtat slår, om kroppspulsådern brustit eller om det finns orsaker till hjärtstoppet som kan åtgärdas omedelbart. Väljer att fortsätta livräddningen. Upprepar kontrollerna. Säkerställer att det inte finns något mer de kan göra.
Minuterna går. Ett knarrande ljud hörs. Stugdörren går upp.
Akutläkarbilen är fullproppad med utrustning. I början och slutet av varje arbetsdag görs en inventering.
Man säkerställer att akutväskorna är där, med sina medel att söva och utrustning för att sätta dropp. Och barnväskan, där allt är nedskalat och litet. Bältena för masskadesituationer.
Medicinerna. Vakuumpåsarna med blod.
Peter kommer ut ur stugan. Som högsta medicinska ansvarige är det han som fattat beslutet och han som gett beskedet till hustrun, uttalat de där orden som trots att han sagt de så många gånger förr ändå alltid bär emot.
– Det finns tyvärr inget mer vi kan göra.
Elva minuter hann gå innan ambulansen var på plats och kunde ge HLR. Nästan ingen klarar det.
Peter har sett till att mannen lyfts upp i sin säng för att ligga värdigare, i väntan på primärvården. De båda kvinnliga poliserna tar hand om hustrun. Rösten stockar sig.
– Tack ... säger hon. För att ni försökte.
En av poliserna lägger armen om henne. Har hon någonstans att ta vägen? Hon nämner en granne.
Det dånar från rotorbladen. Ambulanshelikoptern 79-5840 lyfter mot Norrtälje, utan patient ombord.
Vinden drar i grenarna, rör upp snön som vårsolen ännu inte hunnit smälta bort.
Så lägger sig lugnet åter. Fåglarna sjunger, det är en vacker morgon.
Färden tillbaka till stationen i Danderyd går långsammare. Det knattrar från akutläkaren Peter Sands dator, journalen ska skrivas. Narkossköterskan Jim Dahlin trycker på klargör-knappen, så att bilen är redo för nästa jobb.
Att åka vidare, och inte dröja i sorgen och kaoset, ligger i yrkets natur.
Jim tänker på hur det förr fanns en annan acceptans för döden. Nu händer det att anhöriga vill att åtgärder sätts in, även där det är utsiktslöst och patienten är gammal och sjuk.
– Det är inte en naturlig process längre. För många är döden så långt borta.
Han blickar ut mot den förmiddagslugna trafiken, medan radion spelar Metallica på låg volym. Sad but true.
– Men vi ser den vid varje arbetspass. För oss är den alltid nära.
Hur påverkas man av det?
– Man blir väldigt ödmjuk inför livet. Tänker att dagen, som den är, är viktig.
Det pyser till. Den nya digitala kaffemaskinen, stationens hjärta, spottar fram ännu en kopp.
Från en skärm blickar vårdgivaren Capios värdeord ner mot oss, akutläkarbilarna är precis som ambulanssjukvården upphandlad. En annan skärm visar antalet genomförda jobb för de tre bilarna, som färgade staplar.
Man pratar semlor, dividerar om gammaldags med mandelmassan och grädden uppdelade alltid är att föredra framför modernare varianter. Delar ut lite gliringar, som på vilken arbetsplats som helst. Vadslagningen om vem som står näst på tur att krocka med pelaren i garaget är i full gång. Narkossköterskan Johan har lägsta oddsen.
Insikten om att vad som helst kan vänta skapar spänning och dynamik.
När det piper till i öronsnäckorna har man nittio sekunder på sig att vara nere i bilen och rulla ut.
En vanlig dag åker en akutläkarbil runt 30 mil. Men ibland kan det bli det dubbla. Vanligtvis hanterar de någonstans mellan sex och tio larm. De vanligaste är:
- Medvetslöshet
- Kramper
- Hjärtstopp
- Trauma
- Andningsbesvär
Larmet går 11.27. Informationen på Rakel är lika kortfattad som dramatisk: ”Barn 1–6 år – ramlat från bord – okontaktbar.”
Åter sugs vi bakåt i bilsätet. Blåljusen slås på. Sirenerna. Folk väjer åt höger och åt vänster när vi far genom Norra länken i 130 kilometer i timmen.
”Femårig flicka – slutade andas – blek och blå om läpparna”, fortsätter operatören.
– Det brukar inte vara någon fara. Barn som ramlar och slår sig kan bli tysta en stund. Då kan det verka som om de slutat andas och det är så klart hemskt för alla runt omkring, säger Peter. Men i nittionio fall av hundra…
Han tystnar.
Tänker på regeln här.
Att man aldrig vet vad som väntar. Terrordådet 2017 rapporterades först ut som ”trafikolycka på Drottninggatan”.
Vi är där 11.36, i samma stund som ambulans 338-9016 rullar in. Peter går in med den lilla barnväskan på ryggen. Tio minuter senare kommer han ut.
– Flickan var vid medvetande. Hon hade slagit i huvudet. Jag har sagt till personalen och hennes föräldrar att ha henne under observation. Se till så att hon inte blir sämre och börjar kräkas. Nu är de lugnare. Och vi spar ett sjukhusbesök.
Varje år dör ungefär 90 000 människor i Sverige. Det betyder 246 om dygnet. Tio i timmen. En var sjätte minut.
Livet tar slut inne i miljonprogramslägenheter och Östermalmsvåningar, i stugor i skogen och lyxiga villor. Någonstans går en människa omkring, ett hjärtslag bort från att lösa ut nästa larm.
Buffén på kinarestaurangen i Sundbyberg kostar 129 kronor. Då ingår så mycket asiatisk mat man orkar äta. Akutläkarbilen står parkerad direkt utanför, inbackad så att det är fritt utåt.
Peter lägger upp sex sushibitar på tallriken.
– Den första portionen äter man snabbt, säger han. Den andra njuter man av.
Efter fyra bitar blir det tydligt vad han menar. Larmet går. Ännu ett hjärtstopp. Åter en man strax över sextio, i en förort på Järvafältet den här gången.
Han trycker i sig de två sista bitarna på väg mot bilen, medan restaurangägaren storögt ser på.
Jim säger att det handlar lika mycket om människorna som lever vidare som om de som dör.
– Det är de som blir kvar som man samlar på sig. De ledsna barnen som hittat pappa död i källaren. Sånt bryter igenom skyddsmurarna.
Även om de erbjuds professionellt stöd är kollegorna viktigast, enligt Jim.
– Vi pratar efteråt. Och har koll på varandra. Och pratar ännu mer. Man måste tömma bagaget.
Många som arbetar med ambulanssjukvård har visat sig lida av något som kallas ”compassion fatigue”, berättar ambulanssjukvårdaren Chrille Björkman senare på stationen. Något som innebär en risk för att bli för bra på att stänga av.
– Man kommer hem efter att ha mött ett barn som hittat sin döda förälder och så gråter ens partner för att någon sagt något elakt på jobbet.
Han lägger in en snus.
– Då är det inte så lätt att vara kärleksfull.
Hur går det?
– Jag har varit gift två gånger och är singel i dag. Det säger nog allt. Men jag har blivit bättre på att prata om känslor...
Vi far förbi rödljus. Klämmer oss fram mellan bilar, i osynliga filer.
Hemligheten är att köra jämt, snarare än fort. Att aldrig någonsin fastna eller bli blockerad. Men de senaste årens ombyggnader av gator har försvårat, filer har försvunnit, farthinder byggts och det blir allt trängre.
Inne i bilen förbereder de uppdraget. Vilken typ av tub ska vi sätta in? Vilken nål? Vilka läkemedel?
Vi närmar oss 60-åringen på Järvafältet. Passerar på fel sida refuger, medan Peter och Jim försöker hålla utkik efter fartgupp.
– Fan!
Ambulanspersonalen sliter med kompressioner. Upp och ner, upp och ner guppar bröstkorgen. Vi parkerar tvärs över gatan med blåljusen på.
Solen värmer bort snön. Våren känns i luften.
Peter kollar först hjärtrytmen och därefter bröstkorgen med ultaljud. Allt medan han försöker hålla helikopterblick över platsen.
Jim sliter med att intubera mannen. Leran, gräset, dikeskanten och det skarpa ljuset gör det knepigt. Men till sist får han ner slang och venkanyl i halsen.
In med tribonat, mot surheten i blodet.
In med adrenalin, som kan få hjärtat att slå.
Fem polisbilar är redan på platsen. För några år sedan var det vanligt att unga kastade sten på utryckningsfordon här. Nu har det lugnat ner sig. Men fortfarande kan det snabbt bli stora folksamlingar. Några väktare håller upp skynken mot vägen, så att folk inte ska kunna filma.
HLR kom igång redan efter fem minuter. Det betyder femtio procents överlevnad.
Och hopp.
Man får livstecken, bärande puls och andetag. Nu finns det ingen tid att spilla. Snabbt lastas mannen in i ambulansen. Både Peter och Jim följer med i ambulansen, mot Nya Karolinskas intensivakut.
Grundregeln är densamma i akutläkarbilen som i livet: ingen vet vad som väntar härnäst. Men det finns några tumregler.
Rejäla olyckor sker ofta tidiga morgnar. Självmordsförsök mitt på dagen. Det grova våldet efter åtta på kvällen.
Inga samhällsskikt skonas. Och döden lurar överallt. Den drabbar paret som längtat efter barn i åratal, och en morgon hittar sitt spädbarn livlöst. Sjuåringen som blir sittande ensam med sin döda mamma hela julafton.
Vad säger man till dem?
Det finns ingen tröst.
Nya Karolinskas stora ambulansintag, ett för dagen ekande tyst garage med en svag lukt av bränt gummi. ”Vuxna” står det över den ena dörren, ”Barn” över den andra.
Peter och Jim kommer ut. Ett team med specialiserade läkare har tagit över.
Efter en och en halv timme är vi tillbaka på bufférestaurangen, till ägarens förvåning. Peter försöker tänka på att räddningsarbetet kom igång så tidigt. Det talar för att det finns en chans.
– Samtidigt...
Han fyller tallriken med kinesisk sjögrässallad.
– ... greppar man efter alla halmstrån.
En enkel slagning i bilen bekräftar hans farhågor. Han läser i journalen:
13.46 Avliden
– Vi gav honom den bästa hjälp vi kunde ge, där och då. Det är det vi tar med oss. Och han led inte. Han kände aldrig kompressionerna eller när tuben fördes in. Lite yrsel, sedan blev allt svart, säger Peter.
Solen gassar över oss. Den första vackra vårdagen blev hans sista.
Jim vrider upp radion. Den spelar en favoritsång, Somewhere over the rainbow. Han tänker att det är för mannen. Sedan kör vi in i garaget under stationen och musiken brusar bort.
En annan dag.
Peter står utanför en lägenhetsdörr, med plasthandskarna på. Runt honom polis och folk från såväl vanlig ambulans och psykiatriambulans.
Han samlar sig mentalt, vet att han inte kan föreställa sig vad som väntar därinne.
Nu öppnar man dörren. Vrålar in i lägenheten:
”Polis! Polis!”
Mannen har domnat bort i soffan, men är vid liv.
Larmen fortsätter att gå in i varandra. En bebis har fått kokande vatten över sig i en miljonprogramsförort. En medelålders man i dyra märkeskängor har klappat ihop inne på en lyxkrog på Östermalm. På sjukhuset konstateras orsaken: överdos.
Peter Sand och narkosjuksköterskan Håkan Bergvall – en rutinerad 57-åring som jobbat på ambulans sedan 1986 – har just tagit hand om en fyrtioårig man som klappat ihop i ett joggingspår i Hässelby.
Flickans identitet rapporteras ut. Peter får upp journalen. Innehållet får pannan att veckas.
”Epilepsi, metabol sjukdom. En notering om att inte göra hlr, säger han och tittar upp från journalen.
– Den här flickan är väldigt grundsjuk. Svårt funktionshindrad.
En bilist blockerar vägen under några sekunder, oförmögen att flytta sig, som i en bubbla. Bilar till vänster, bilar till höger. Där, i mitten, en öppning.
”Hotad luftväg”, ropar Rakel ut. ”Ambulans 335-9120 framme.”
Om flickan ska ha en chans att överleva måste hon till sjukhus omedelbart. Det görs upp om att vänta på ambulansen vid en brytpunkt, en vägkorsning en bit bort.
Peter kliver ut. Står stilla under den blygrå februarihimlen med barnväskan på ryggen. Sirenerna hörs på avstånd och sedan allt närmre och högre.
Flickan kan när som helst dö.
Ambulansen rullar in på asfaltsplanen. Dörren går upp. Ambulanssköterskan ser mot oss, med en blick som utstrålar fokus och allvar. Ordlöst, utan minsta friktion, kliver Peter in.
De rullar i väg, mellan trafikanter som inte kan ana dramat därinne, att en liten flicka slåss för sitt liv.
Senare berättar Peter om färden, hur han satt på knä mellan flickan och hennes mamma och höll upp barnets käke i ett försök att hålla luftvägen fri. Hela vägen till Astrid Lindgrens barnsjukhus satt han så, med ett enda mål, att hålla flickan vid liv.
Han tänker på henne nu, när vi kör genom mörkret.
Inne på akuten väntade 18 personer. Överläkare, underläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och studenter. Vissa hans tidigare kollegor.
– Jag vet inte om hon kommer klara det, säger han. Men hon är i goda händer.
Vi är på ett prio 2-larm, utan blåljus. Innan vi är framme blippar det till igen. Motbud, patienten har redan fått hjälp.
Man berättar historier.
Om mannen som kastade sig tjugo meter ner i asfalten. De tvingades söva honom och amputera båda benen på plats. Men han överlevde och fick tillbaka livslusten och kom till stationen med tårta.
Och paret som var på väg i ilfart till bb. När mamman skrek ”barnet kommer!” tappade pappan kontrollen över bilen. De voltade och alla klämdes fast. De lyckades klippa navelsträngen på barnet och fick ut det. Jim stod och höll den nyfödda i famnen, när mamman och pappan till sist kom ut. Alla oskadda.
Det är sånt man bär man med sig, när oddsen grinar illa.
– Att åka ut. Möta människor i deras vardag. Ge några tabletter och lyssna. Det kan betyda mycket också, säger Peter.
Den digitala kaffemaskinen har spottat ut sin sista kopp. Kvällen kryper fram.
Peter tittar på en dokumentär om kända skivomslag. Jim och Chrille tömmer bagaget.
De talar om skjutningarna, hur fort allt eskalerat. För tio år sedan handlade det fortfarande om enstaka skrämselskott. Sedan började man skjuta folk i benen. De senaste åren har man siktat mot huvud och bröstkorg. Och då är det svårt att rädda liv.
Jim åkte på en skjutning för några veckor sedan. En man, som senare visade sig vara en kriminell ledargestalt, var träffad. De gjorde allt för att rädda honom. Gav honom blod på plats. Hyste ett visst hopp, men efter några timmar på sjukhuset var han död.
En annan ung ropade på mamma, medan han hastigt blödde ur, berättar narkossköterskan Johan Nestin.
– Det är en speciell situation. I utsatta områden är det otroligt mycket folk som samlas, säger han.
Han kliar sig över hakan.
– Och någonstans anar man att några har vapen.
De har förhindrats att köra fram av rivaliserande gäng. Lastat in patienter de vetat var döda, av säkerhetsskäl, för att blidka gruppen som samlats runt omkring. Det har hänt att bilar följt efter dem till sjukhus.
– Då tänker man: är det vänner eller fiender? Vill de avsluta jobbet?
Våldet och hoten mot ambulanspersonal ökar kraftigt, enligt Sveriges Radio. Anmälningarna har mer än tredubblats de senaste fem åren och regeringen vill nu höja straffen.
Både Jim och Chrille litar på polisen, att det verkligen är säkert när de säger ”kör fram”. Det är inne i folks hem det kan bli farligt.
En gång var de hemma hos en kriminell och psykiskt sjuk person. Polisen befann sig i lägenheten, bara några meter bort. Från ingenstans drog mannen upp en pistol och satte den mot Chrilles panna.
I nästan sekund kastade sig polisen över honom. Pistolen for upp i luften utan att någon kom till skada.
– Där hade vi tur, Chrille. Det var inte vårt nummer som kom upp, säger Jim.
Han blickar ut över stationen. Det är fortsatt lugnt. Genom ett fönster går planeterna Mars och Venus att ana, tätt intill varandra på natthimlen.
Kvällens dödsskjutning kommer inte att ske här, utan på andra sidan stan.
Akutläkaren Peter Sand blickar in i journaldatorn. Det finns något han måste göra. Han slår in ett personnummer. Tar ett andetag och läser.
Den åttaåriga flickan är inlagd på avdelning och får avancerad vård. Men hon lever.
Klockan slår nio. Bilnyckeln i handen, en kort nick mot kollegorna, en vanlig dag på jobbet är slut.
Ljusen på stationen ska snart slockna.
Mittbilen i Västberga täcker upp under nattimmarna, tills allt börjar om igen.
