Emil, 24: ”Jag vill bara ha den hjälp jag har rätt till”
Publicerad 2024-02-10
Emil Östling Pesonen, 24, har under många år nekats det stöd han behöver för sina NPF-diagnoser.
Vid en tidpunkt såg han ingen annan utväg än att försöka ta sitt eget liv.
– Det känns som man måste ha förstört sitt liv innan man kan få den hjälp man har rätt till, säger han.
Emil Östling Pesonen och hans pappa Paul Pesonen zick-zackar sig fram mellan isfläckarna på torget i Skärholmens centrum. De är på väg till Emils dagliga verksamhet Nytida.
– Jag kommer aldrig kunna ha ett vanligt arbetsliv på grund av mina kommunikationssvårigheter. Här har jag varit sedan oktober tack vare att mina föräldrar ringde och lyckades ordna en plats åt mig.
Han rättar till ryggsäcksremmarna som sitter tajt fastspända över den svarta skinnjackan. Under den skymtar en t-shirt med hårdrocksbandet Iron Maiden. Detaljer om bandet, som sångarens födelseår och längd, är Emil expert på.
– År 1958 och 168 centimeter, svarar Emil reptilsnabbt. Orden skjuter ur hans mun innan frågan hunnit ljuda ut.
Men saker i det vardagliga livet som planering, städning och en hälsosam kosthållning faller sig inte lika naturligt för Emil. Att läsa av hur andra människor beter sig, och varför, är också svårt.
– Det uppstår ofta problem när jag inte märker av vad människor har för avsikter. Det är jobbigt, man vill ju inte hamna i trubbel, säger Emil och passerar in genom snurrdörrarna till den dagliga verksamheten.
På andra sidan centrumet ligger stadsdelsförvaltningen. Där sitter handläggare vars jobb är att företräda och stödja Emil att utifrån hans förutsättningar nå självförsörjning.
Emil har inte blivit långvarig på sina tidigare arbetsplatser. Till exempel kändes arbetet på Samhall svårt och Emil körde ofta fast i arbetsuppgifterna när han skulle vara lite mer självgående.
Tre veckor av obesvarade samtal
Redan i augusti 2020 skickade Emil och hans föräldrar in en ansökan om boende med särskild service för vuxna. Något som Skärholmen stadsdelsförvaltning nekat gång på gång.
Under de fyra senaste åren har Emils handläggare bytts ut flitigt. Ibland utan att han ens fått veta det.
Efter tre veckor av obesvarade samtal och mejl fick Emil och hans föräldrar reda på att dåvarande handläggare hade slutat. Det kom av en slump fram i ett samtal med den dagliga verksamheten.
– Det är för jäkligt. Som förälder till barn med särskilda behov måste man bli expert för att hantera situationen, säger Paul och suckar.
Aftonbladet har i en tidigare granskning visat på hur barn och ungdomar med NPF-diagnoser ofta hamnar mellan stolarna och inte får det stöd de är i behov av.
En problematik som Emil känner igen sig i.
Ända sedan han var liten har han haft svårt att hantera det sociala samspelet med kompisar och att klara de kunskapsmässiga kraven i skolan.
Vid fem års ålder gjordes en första utredning och det framgick att han hade diagnoserna och adhd.
”Jag försökte ta mitt liv”
Kommunikationssvårigheterna och känslan av att vara missförstådd har gjort att Emil stundtals känt sig djupt deprimerad.
– Under en period i grundskolan hade jag så mycket självmordstankar och mådde så dåligt att jag försökte ta mitt liv, säger Emil.
I skedet när Emil skulle gå från mellanstadiet till högstadiet blev förändringarna för påfrestande för honom. Han upplevde det som att de nya lärarna inte hade någon förståelse eller kunskap om vem han var eller hur han fungerade. Dessutom byttes klasskompisar ut när klasserna blandades och Emil tappade då den lilla trygghet han tidigare känt.
Det var först när en ny lärare kom in i bilden som hans mående förbättrades. Han kände sig trygg och sedd i lärarens närvaro – och det blev en viktig vändpunkt.
För andra som inte får rätt stöd kan det sluta illa.
Risk att dras in i kriminalitet
Unga med just NPF-diagnoser löper större risk att rekryteras in i kriminella gäng. Det visar en undersökning genomförd av forskaren Björn Hofvander, vilket SR har rapporterat om.
– Där har jag lyckligtvis inte hamnat, även om jag känner att jag kunde ha hamnat väldigt snett under mina tonår. Och nu måste jag få den hjälp jag behöver för att inte må dåligt eller till och med hamna på gatan, säger Emil.
Arbetsterapeuter som utrett Emils kognitiva förmågor anser att han behöver stöd i form av särskilt boende. Där kan han få hjälp med viktiga saker i vardagen. Men Skärholmens stadsdelsnämnd har istället uttryckt att den typen av stöd inte är nödvändig.
Både Emil och hans pappa Paul upplever att handläggarna på stadsdelsförvaltningen inte har agerat som medhjälpare, utan snarare som motståndare.
Rätt till särskilt boende
Efter att stadsdelsförvaltningen nekande ansökan om särskilt boende så har Emil överklagat beslutet i både förvaltningsrätten och kammarrätten. Den 8 januari i år kom till slut kammarrättens domslut. Emil ska nu ha rätt till boende med särskild stöd för vuxna.
Men ännu har han inte hört något om var han ska hamna.
Stadsdelsförvaltningens handläggare svarar Emil i mejl att ”de utreder kammarrättsbeslutet”. Men vad betyder ens det undrar Paul, som också poängterar att handläggaren rent språkligt borde anpassa sig så att det blir förståligt för Emil.
– Ett domslut är ju ett domslut. Det finns ju inget att utreda, utan de är ju istället skyldiga att agera skyndsamt när en dom har vunnit laga kraft. Men vi får inte tag på handläggaren mer än enstaka intetsägande mejlsvar.
– Jag blir oerhört frustrerad, ledsen och besviken. Jag vill inte bli skickad runt i massa ärenden, säger Emil.
Aftonbladet har sökt ansvariga chefer på Skärholmens stadsdelsförvaltning via telefon utan att få svar. Men via mejl svarar Mikael Holmgren, enhetschef för beställarenheten funktionsnedsättning och socialpsykiatri, kort:
”Vi kommenterar aldrig enskilda individärenden. Det vi kan säga är att vi alltid följer utfall i domstol och vi verkställer lagakraftvunna domstolsbeslut skyndsamt”.
”Måste vara ett stort mörkertal”
Paul menar att det borde finnas ett stort mörkertal av de som blir nekade stöd – men som inte överklagar beslutet eftersom de inte inser att det är något man faktiskt kan göra.
– Jag tror det är ett stort mörkertal. Och precis som i Emils situation är det individen som hamnar i kläm och blir illa behandlad av de som ska ta hand om en. Det tar för lång tid, jag vet inte vad vi ska göra. Vi ska inte behöva böna och be, säger Paul.
Emil nickar och håller med.
– Det känns som man blir manipulerad och lurad. Jag är bara intresserad av att få den hjälpen jag behöver. Men jag upplever det som att man måste förstöra sitt liv på riktigt innan man kan få någon hjälp.