Barnet misshandlades med skållhett vatten

Oisín Cantwell

helskärm

Det är rättens sak att avgöra vem av styvpappan och ­mamman som höll nere den tvåårige ­pojkens hand i skållhett vatten i flera ­minuter och vid ytterligare tre tillfällen misshandlade honom grovt.

Men alldeles oavsett vem som döms för vad, så är det två ­katastrofer till människor som ­sitter i sal fyra i Solna tingsrätt och skyller på varandra.

De ägnade hela första rättegångsdagen åt att vara oskyldiga.

Han gjorde det, förklarade hon, 25 år och arbetslös. Nä, det var hon, kontrade han, lastbils­chaufför, 33, ostraffad.

Att neka till brott är och måste få vara en åtalads rättighet, men ­problematiskt för dessa två eftersom de indirekt medger att de inte försökte stoppa tortyren och därmed gjort sig skyldiga till i varje fall medhjälp.

Åklagare Anders Tordai har åtalat mannen för ”grov misshandel: synnerligen grovt brott” vid fyra olika tillfällen. Det är en ny och sällan använd rubricering. Han anser att det är allvarligare att göra så här mot ett barn än mot en vuxen.

Det är svårt att inte hålla med.

Nu, dag två, är de åtalade tysta, förhören med dem är avklarade, dags för vittnen.

Pojkens far berättar att förhållandet med mamman tog slut. Hon flyttade till Stockholm med ­pojken. Hon sa inte att hon träffat en ny man.

Sonen, berättar ­pappan, var ofta arg på honom de helger han hade honom. Han slogs och försökte ­bitas. Trotsåldern, tänkte mannen. Fast den gången pojken ­hade blåmärken på ryggen blev han misstänksam och tog bilder.

Tidigt i somras, samtalet från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Barnet hade förts dit.

– Han låg neddrogad i en säng. Handen i ett stort bandage. Klösmärken i ­ansiktet. Brännmärken på låret som efter en cigarett. 

Mamman sa att sonen klösts av en katt och att han bränt sig på kaffe.

Såg du någonsin skador då ni ännu var gifta? vill åklagaren veta. Nej, aldrig.

Den välfriserade styvpappan sitter rak i ryggen och lyssnar koncentrerat. Det här är ingen bra dag för honom.

Mamman, långt, mörkt hår, röd munkjacka, gömmer händerna i ansiktet och ­gråter tyst. Hon är åtalad för ­samma brott som sambon, alternativt medhjälp.

Hur kan någon misshandla ett barn på detta vis? Jag har ingen förklaring. De var båda påverkade av hasch då de greps, men det säger inte mycket. Ondska? Ja, men så enkelt att hävda.

När tioårige Bobby mördades för ett antal år sedan skrevs det spaltmeter och anordnades manifestationer.

Denna tortyr har passerat ­redaktionerna och inte lett till några fackeltåg och uppträdanden av kända artister.

Vi vet inte hur många barn som misshandlas varje dag. Om detta har barnombudsmannen slagit larm gång efter gång, men inte mycket händer. En sak vet vi dock: antalet anmälningar ökar.

Pojken bor med sin far nu. Han har det bra, är glad. Men talet fungerar inte. Två av fingrarna är böjda, det är oklart om handen blir återställd.

Det är sent på sommaren, ­målet fortsätter på måndag och i rättsalen är en enda journalist närvarande.