Därför lämnades skolan i Beslan utan beskydd

Läs hela artikeln ur Novaja Gazeta om omständigheterna kring gisslandramat 2004

BESLAN/MOSKVA

Rättegången i Beslan mot tre poliser vid den regionala inrikesavdelningen är nu inne på sin tionde månad. Polismännen Ajdarov, Drjajev och Murtazov är de enda som har befunnits skyldiga till terrordådet i Beslan. Anklagelsen grundar sig på att man inte hörsammade den order som nordossetiska republikens inrikesdepartement givit om att alla skolor i Nordossetien-Alanija skulle bevakas under perioden för skolstarten och Kunskapsdagen (läsårets första dag som firas stort i hela före detta Sovjetunionen, reds anm.).

Enligt ordern skulle överordnade på samtliga inrikesavdelningar personligen ansvara för fördelning av resurser och kapacitet, och de skulle se till att deras underlydande var väl utrustade och väl informerade inför bevakningsarbetet av de ossetiska skolbarnen.

Men som bekant fanns nästan ingen bevakning den här första skoldagen då skola nr 1 i Beslan intogs av terrorister.

Den fråga man ovillkorligen ställer sig är vad det berodde på.

Dagen före terrordådet utgick en annan order till regionens inrikesavdelning (liksom till övriga regionala avdelningar). Till skillnad från den ovan nämnda ordern, så var denna inte numrerad. Den finns inte heller bevarad på papper (ordern kom per telefon från republikens inrikesdepartement). Men den här ordern var man helt enkelt tvungen att utföra.

Den gällde bevakningen av president Dzasochovs (Nordossetiens president, reds anm.) kortege. Sju polismän ur den tjänstgörande styrkan som skulle ha haft jouren på skola nr 1 den 1 september 2004 omplacerades i stället till riksväg »Kaukasus«.

Och det var inte bara en, utan två korteger som man var tvungen att ordna fram på Nordossetiens inrikesdepartement den 1 september 2004.

För det första var en delegation från fraktionen »Fosterlandet« med Dimitrij Rogozinyj i spetsen på väg hem från Sydossetien och bevakningen på flygplatsen måste skärpas, vilket gjordes på bekostnad av personal från regionens inrikesavdelning.

För det andra hade president Dzasochov blivit inbjuden till 83-årsjubiléet av den autonoma regionen Kabardinien (till ett officiellt firande av grannrepublikens grundande), och till 280-årsdagen av staden Naltjiks grundande som infaller samma dag. Det var absolut nödvändigt att Dzasochov besökte republiken Kabardinien-Balkarien och president Valerij Kokov denna dag, eftersom alla visste att Kokov var allvarligt sjuk, och att det förmodligen var sista gången han skulle få vara med om Republikens dag.

Skulle inviga skola

Vladimir Jakovlev vid Södra federala distriktet åkte av den anledningen i egenskap av presidentens befullmäktigade sändebud till firandet av det ojämna jubiléet i Naltjik. Delegationer från elva städer skulle dessutom närvara, däribland från Vladikavkaz.

Den 31 augusti ringde presidentadministrationen och administrationen för republikens inrikesdepartement till samtliga ossetiska inrikesavdelningar i stad och land, för att sätta alla polismän i beredskap inför president Dzasochovs resa genom republiken. Hos nordossetiska säkerhetspolisens statliga trafiksäkerhetsinspektion antecknade man i sina journaler: »Ledarens avresa till Naltjik«. Den 1 september 2004 skulle president Dzasochov först under festligheter inviga en naturvetenskaplig skola i Vladikavkaz, sedan göra ett besök på det Statliga, nordkaukasiska metallurgiska institutet och sedan skulle han fortsätta till Naltjik.

Presidentens kortege vaktades av posterade vakter och av personal från ett antal regionala inrikesavdelningar, däribland de sju män som egentligen skulle ha tjänstgjort på skola nr 1 i Beslan.

En sak är viktigt att man tar med i beräkningen. Nästan alla poliser i Nordossetien har ett pressat arbetsschema. De arbetar oftast vartannat dygn. Den 1 september 2004 var alltså endast halva poliskåren i tjänst, och de som var i tjänst följde de gällande prioriteringarna: 1. Beskydda statens ledande personer och republikens gäster. 2. Beskydda den egna inrikesavdelningen 3. Beskydda övriga objekt, däribland läroanstalter. Man måste också förstå att man ombesörjer skolorna i den mån det finns tillgång, på grund av att poliserna inte räcker till.

Förändrade planerna

Terrordådet nådde president Dzasochov under hans resa, som kontrollerats så noga i förväg, och förändrade alla hans planer. Nu var det inte tal om att åka till Naltjik ? Dzasochov åkte till Beslan, och även befullmäktigade sändebudet Jakovlev anlände fortare än kvickt, med en hel delegation av tjänstemän från Kabardinien i släptåg ?

Samma dag, den 1 september 2004, väcktes åtal. Det skulle utredas varför skola nr 1 inte hade haft någon bevakning den där dagen. Man förhörde medarbetare från republikens inrikesdepartement, från statliga trafiksäkerhetsinspektionen, från samtliga inrikesavdelningar och många andra. Även Dzasochov förhördes, liksom medlemmarna i hans vaktstyrka. Förhörsteamet ställdes snart inför det sorgliga faktum att det var omsorgen om ledande personer som hade gjort skola nr 1 så sårbar. »Blåljussyndromet«.

Ett faktum som gör saken ännu värre är att president Dzasochov i enlighet med de federala lagarna inte utgör ett objekt som har rätt till statligt beskydd. År 2004 utfärdade Ryska federationens president ett dekret om statligt beskydd endast till tre »ledare« i det södra federala distriktet och det var till presidentens representant med fulla befogenheter, Tjetjenska republikens president och ordföranden för Dagestans statliga råd. Att president Dzasochov anlitar livvakter är helt i sin ordning. Men bara om han betalar med egna pengar och låter bli att värva folk från polisen, vilket han inte har rätt till.

Saknade rätt till beskydd

Under ett förhör berättar Jurij Jedzojev , befäl vid specialplutonen för eskortering, för åklagarämbetets utredare om detta. Plutonen består av 38 personer och är avsedd att ta hand om specialtransporter, specialkonvojer och bevakning och eskort av personer. Plutonen tog även hand om bevakningen av Dzasochov – som saknat rätt till statligt beskydd enligt lag. Ändå hade Dzasochov ständigt en livvakt bestående av 18 personer, dygnet runt, chefen för vakttjänsten heter – Valerij ?

? Efter terrordådet i Beslan gjorde man allt för att hålla sig undan. Därav uppstod obehagliga spekulationer om att Dzasochov inte alls hade varit på väg till Naltjik och att man hade omplacerat poliserna från den regionala inrikesavdelningen till riksväg »Kaukasus« på order av »någon okänd person i maktposition vid republikens inrikesdepartement«.

Om detta var sant, om Dzasochov inte hade tänkt åka till Naltjik och vaktstyrkan följaktligen inte behövde utökas, så skulle det innebära att denne »okände någon vid inrikesdepartementet« gick ut under falska förevändningar med order om att omplacera poliserna. Det skulle betyda att personen avsiktligt bidrog till intrånget i skolan i Beslan. Misstanken om att republikens inrikesdepartement hade inblandning i terrordådet kastade en skugga över alla inrikesavdelningar i republiken.

Agerade på egen hand

Under de senaste två åren har de drabbade familjerna förgäves försökt få svar på varför »personen vid inrikesdepartementet« som gav den brottsliga ordern inte har identifierats. När de insåg att utredningen inte skulle leda vidare beslöt de att agera på egen hand. I rättegången mot de tre poliserna från inrikesavdelningen har en rad personer kallats som vittnen: den nu före detta presidenten Dzasochovs vice vaktchef Kazbek Chugajev, befälet för specialplutonen för eskortering – Jurij Jedzojev, Feliks Dzudtsev – chef för säkerhetspolisens statliga trafiksäkerhetsinspektion, Boris Borazgov befäl för plutonen vid trafiksäkerhetsinspektionens avdelning, Ruslan Ramonov – chef för statliga trafiksäkerhetsinspektionen i regionen och flera andra länkar i den kedja som tog emot ordern om att det krävdes förstärkning vid riksväg »Kaukasus« i samband med presidentens kortege.

Vittnena satt där i sina axelklaffar och skruvade på sig, motsade varandra, vägrade att erkänna uppenbara fakta, vad de sagt under förundersökningen, att de hade skrivit under förhörsprotokoll och så vidare. Men de drabbade familjerna gav inte upp.

Följande har man lyckats fastställa: Den 1 september, mellan klockan 7 och 8 på morgonen överlämnade vice vaktchefen Kazbek Chugajev information till Jurij Jedzojev vid specialplutonen för eskortering om att Dzasochov skulle inviga en naturvetenskaplig skola, besöka metallurgiska institutet och resa vidare till Naltjik, och krävde därmed att eskortering skulle organiseras. Jedzojev underrättade sin överordnade Feliks Dzudtsev, fick klartecken att agera och vidarebefordrade sedan informationen till den regionala trafikinspektionens ledning i Kabardinien-Balkarien angående presidentens resa till Naltjik. Vakthavande vid regionala inrikesavdelningen beordrade då befälet för Nordossetiska plutonen vid avdelningen för trafiksäkerhetsinspektion att skicka sina underordnade till riksväg »Kaukasus«, vilket han också gjorde.

”Skulle inte någonstans”

Huvudvittnena har för övrigt ännu inte förhörts angående denna episod. Republikens före detta president Aleksandr Dzasochov ska otvivelaktigt kallas som vittne i rättegången, likaså ska den före detta ministern Kazbek Dzantiev vid inrikesdepartementet i Nordossetien kallas. Av allt att döma talade de inte sanning i rättegången mot Nurpasja Kulajev.

Nedan följer en rad citat:

Kazbek Dzantiev: »Så vitt jag vet var det ingen som gav en sådan order (d.v.s. att skicka de nordossetiska poliserna från den regionala inrikesavdelningen till riksväg »Kaukasus« [J.M.]). Någon från vakten kan ha ringt, men så vitt jag vet var presidenten inte på väg någonstans ?«

Aleksandr Dzasochov: »Jag skulle inte någonstans och var inte i kontakt med någon om omplacering av vaktpersonal. Jag har ju inte ens laglig rätt att få statlig eskortering ?«

P.S.

Det finns ännu en intressant aspekt som rör riksväg »Kaukasus«. Enligt utredningen var det just på den som terroristerna åkte in i Beslan i en lastbil av märket Gaz-66. Terroristerna måste ha passerat det stora antalet posterade polisstyrkor längs vägen, vilka är skyldiga att kontrollera alla tyngre fordon. Men ingen av de sju poliserna vid regionala inrikesavdelning hade sett någon Gaz-66.

Man kan förstås dra slutsatsen att alla sju ljuger. Men i två års tid har åklagaren inte ställt någon av dessa män till svars, inte ens för att bevisa den officiella versionens legitimitet.

Läs mer

Murat Kabojev , Jelena Milasjina , Översättning: Lina Björkegren