Västbanken brinner – deras by är under attack
Aftonbladet mitt i våldsspiralen
Uppdaterad 2024-04-22 | Publicerad 2024-04-20
AL-MUGHAYIR. Bosättarna på kullen mittemot skjuter för att döda. Luften omkring oss fylls av rök, skrik och smällar.
Ett av skotten träffar en tonårig pojke i halsen, ett annat i ryggen på en man. Deras omringade stad är under regelrätt attack av judiska bosättare.
Tio mil fågelvägen från Gaza är situationen i Västbankens byar desperat.
Runt omkring oss är vägarna avspärrade. Uppe på kullen, kanske åttahundra meter bort, samlas en grupp bosättare. Den israeliska militären gör ett försök att skingra dem med tårgas.
Men det är redan för sent. Kvällen innan stormade israeler från de illegala bosättningarna som omger det lilla samhället al-Mughayir. Byn ligger på en kulle i en grönskande, bördig dalgång med olivträd, betesmarker och åkrar.
Det är inte första gången som al-Mughayir attackeras av bosättare. Men just den här helgen är de judiska bosättarna utom sig av raseri. Benjamin Achimeir, en 14-årig herde från en av de illegala bosättningarna, har försvunnit på morgonen när han var ute med sina får. Han fruktas vara kidnappad, sedan djuren kom hem till bosättningen Havat Gal, utan honom. Det var det som utlöste våldet, den här gången.
– Vi vet att hans telefon har gett signaler från flera olika byar, säger en bosättare som inte uppger sitt namn när vi möts vid en av vägspärrarna. Så fort pojken saknades slöt bosättare från hela regionen upp för att inleda sökandet, med vapen och bensinbomber i hand.
När Aftonbladet, under helgens första kväll, når fram till den lilla stadens utkant i mörkret, har bosättarna redan börjat gå bärsärk i och utanför samhället. Flammorna från brinnande bilvrak lyser upp natten. I himlen skickar den israeliska militären upp lysgranater.
Unga palestinska män går fram och tillbaka utmed vägen, oförmögna att hjälpa grannarna i al-Mughayir, på den andra sidan vägspärren. Någon rotar med en planka och försöker hitta nycklarna till sitt hem i en brinnande bil. I ett annat fordon har blodet från föraren inte hunnit torka.
Bilrutor bär spår av stenkastning.
– De har redan dödat en man. Där inne finns runt trettio skadade. De vill mörda oss alla, säger Mustafa, 30, och gestikulerar med armarna som om han trevade efter hjälp i mörkret.
Uppgiften stämmer. Åtminstone om den dödade mannen.
Följande morgon ligger en man i ett kylfack på sjukhuset i Ramallah, inlindad i en palestinsk flagga. Jihad Afif Abu Alia blev 25 år. Han dog två månader före sitt planerade bröllop. Skjuten i huvudet av en bosättare, berättar kusinen och sjukvårdaren Mujahed Abu Alia, 39. Hans jeans bär spår av torkat blod.
– Jag var i mitt hus mittemot. Jihad försökte försvara sitt hem. Jag kunde se bosättaren som sköt honom. Han var i min ålder och bar militärbyxor, säger kusinen. Sjukvårdaren har själv har blivit skadad flera gånger när han har försökt undsätta offer för bosättarnas räder.
På sätt och vis är inte de judiska bosättarna färdiga med Jihad Afif Abu Alia, ska det visa sig.
De kommer inte ens att unna honom en lugn begravning.
Samma morgon som vi följer 25-åringen till graven, på attackernas andra dag, hittar en av den israeliska militärens drönare 14-åringens livlösa kropp på ett fält. Enligt israelisk press ska pojken ha blivit misshandlad innan han dödades. När nyheten briserar står flera byar i trakten redan i brand.
Kroppen av den skjutne palestiniern forslas hem på långa omvägar. Vid en vägbro hör vi skottlossning när kortegen åker förbi. Ljudet är nära, men det är omöjligt att avgöra ursprung och riktning. Bilarna gasar på.
Väl inne i al-Mughayir sluter invånarna upp till begravningståget. Kvinnorna sjunger om hur portarna till paradiset öppnas för martyrer. Männen skanderar om sina egna offerviljor för att följa den skjutne mannen i döden.
När kroppen når fram till gravplatsen på en höjd i samhällets utkant ser vi hur tjock rök stiger upp från grannbyn Duma. Kistan hinner inte ens i jorden innan det uppstår oro.
Bosättarna har nämligen passat på att, mitt under begravningen, attackera i utkanterna av samhället den här gången.
Kaoset är ett faktum. En palestinsk brandbil sätts i lågor, liksom flera byggnader. Bepansrade israeliska militärfordon kör förbi oss i hög fart på ringvägen. De plöjer sig fram i ett regn av stenar.
Sjukvårdaren Mujahed Abu Alia får återigen dra på sig sina blå gummihandskar. Byns yngre män tar sig upp för en backe. Flera sätter sig i skydd bakom murar eller bakom fordon när smattret av skottlossning uppstår. Uppe på kullen ser vi en grupp bosättare röra sig.
De är där för att döda.
En av kulorna träffar en tonåring i halsen. Pojken förs snabbt bort.
Ljudet av hårda, korta smällar fortsätter när kulorna viner runt gruppen längst upp på krönet, som nu retirerar. Ytterligare en man träffas i ryggen. Bosättarna ägnar sig åt en morbid form av lerduveskytte mot palestinierna.
Lite längre ned sätter sig en av den skjutne pojkens kamrater ned med tom blick och blodstänk i ansiktet.
Det råder ett flerfrontskrig. Ett krig där den ena parten är obeväpnad.
– Ser du? Militären stöttar bokstavligen bosättarna, säger Abdul Karim Abu Aliya, 48.
Det är bara delvis sant. Bosättarnas bärsärk mot byarna stör den israeliska militärledningen. De fruktar snarare att ytterligare en oroshärd nu öppnas, vid sidan av Gaza, gränsen mot Libanon och raketkriget med Iran.
Abdul Karim Abu Aliya är född i byn, men bor vanligtvis i Ramallah. Det är inte första gången som han har sett militärens framfart. Han visar upp skottskadan i benet från en gummikula och berättar att han inte har kunnat ta sig hem till Ramallah ännu. Pojken som just blivit skjuten i halsen och nu förs i väg i ambulans är en nära släkting.
– Vi palestinier har inte rätt att vara rädda, säger Abdul Karim Abu och blickar ut över kullarna. Det var bokstavligen på hans, hans bröders och hans pappas betesmarker som den unge, judiske 14-åringen hittades död, förklarar han.
I den stunden vet inte Abdul Karim Abu att bosättarna samtidigt attackerar i en annan del av al-Mughayir. Där är folk riktigt rädda.
När larmet kommer om att beväpnade, judiska bosättare närmar sig blir det bråttom. Kvinnor, barn och rörelsehindrade hinner med nöd och näppe sättas i skydd innan bosättarna når fram.
En timme senare betraktar kvinnorna det dystra skådespelet från höjden uppe i byn. Röken från husen utgörs av liv av besparingar och framtidsdrömmar eller planerade bröllop. Det luktar fränt. Till och med kycklingarna sattes i brand i en av byggnaderna. För en sekund känner jag mig kastad in i medeltiden, när folk i Palestina sökte skydd i befästa byar.
– Se här! De slet av vattenkranen för att vi inte skulle kunna släcka branden, säger Ataf Naasan, 40, och håller i en söndersliten trädgårdskran.
Bosättarna passade också på att stjäla ett femtiotal får från palestinierna i räden. Den handfull får som inte var medgörliga nog skar de halsen av.
– Det här är en vidrig ockupation. Allt de förstår sig på är att mörda. Hade vi inte fått ut barnen i tid så hade de säkert gått samma öde till mötes som det här fåret, säger Ataf Naasan och håller upp huvudet på det livlösa djuret med avskuren hals.
Det är inte heller hela sanningen. Bosättarpolitiken handlar också om betesmarker och grundvatten. Palestinierna i al-Mughayir, liksom i samhällena runt de illegalt ockuperade bosättningarna måste betala för grundvattnet under deras fötter. De betalar till den palestinska auktoriteten, PA, i Ramallah. Men det är israelerna som sätter villkoren:
– Vi betalar sju dollar för tusen liter vatten, men det är bara på tisdagar och onsdagar som vi får vatten i kranarna. Då måste vi fylla på reserverna. Hur villkoren är för bosättarna vill jag inte ens tänka på, säger Bassam Abu Assaf, 52, rektorn i al-Mughayirs skola.
I takt med att bosättarna tar över palestiniernas betesmarker kommer andra bördor.
Det förklarar Om Hasam, 63, en kvinna i traditionell, svart dress och ett ansikte som utstrålar utmattning och sorg. Hon försöker hålla ihop en familj på ett dussintal personer i ett modest hus i betong. Förr kunde de livnära sig på fem tunnland jordbruksmark och en hjord med får. Av betesmarken återstår nu bara en femtedel och hälften av fåren är sålda.
– Alla som kan säljer sina får nu. Eftersom de inte längre har tillräckligt med betesmark så måste vi köpa foder åt djuren och det är dyrt, säger hon över en kopp kaffe.
Hasams barn och barnbarn sover dåligt och har tappat aptiten, förklarar hon.
Klimatet har hårdnat avsevärt på hela Västbanken sedan kriget i Gaza inleddes den 7 oktober 2023. Enbart i al-Mughayir har ett fyrtiotal invånare frihetsberövats, enligt Om Hasam.
Så är det i många samhällen i trakten. Före den 7 oktober hade den i USA och i EU terrorklassade rörelsen Hamas redan ett dokumenterat stöd bland befolkningen. Nu är de ännu mer populära. Den palestinska auktoriteten ses i bästa fall som tandlösa mot de israeliska attackerna. När bosättarna attackerade al-Mughayir kom det en ambulans och en brandbil från Ramallah där den palestinska auktoriteten har sitt säte. Brandbilen brann upp.
Ju populärare Hamas blir bland befolkningen, desto nervösare blir den israeliska militären. Det fick den i dag 17-årige pojken Qassam Shabana erfara. För två månader sen stormade militären mitt i natten in i hans sovrum i byn strax Sinjil, nordväst om al-Mughayir. En isande rädsla och chocktillstånd gjorde att han knappt kände slagen mot kroppen. Pojken berättar att militären hade sällskap av ungdomar från en närliggande bosättarkoloni. Eftersom tonåringen har ett medfött, missformat öra så gled ögonbindeln ner och han kunde se ungdomarna som i hans värld kallas för Helvetespojkarna. Pappan Sami Shabana, 60, fick en liknande behandling som filmades med mobilkamera.
Under glåpord och skratt ritade de en Davidsstjärna med en vass pennsudd i pannan på pojken.
– Ungdomarna var yngre än jag, säger Qassam Shabana som då var 16 år.
Far och son togs till militärbasen. Det blev början på en infernalisk natt med hot, slag och dubbla handfängsel, även på sonen.
Pojken anklagades av militären för att ha kastat sten mot dem. Pappan fick höra att hans son skulle skjutas av befälets soldater som alla hade fått en bild på honom. Enligt pappan var anklagelserna grundlösa.
Resultatet, två månader senare, är att pojken fortfarande inte har återhämtat sig.
– Om någon drar upp en filt över honom en kall natt så vaknar han med ett ryck och skriker, berättar pappan.
Inte utan stolthet visar pappan Sami Shabana upp det som är kvar av hans hjord med bland annat Levantgetter. De har i årtionden försett familjen med ost, mjölk och smör. Landskapet är kargt men ändå, kulligt och bördigt i en skimrande solnedgång. Judiska bosättningar syns i flera väderstreck på angränsande kullar.
Även Sami Shabana tvingas nu betala för djurfoder i takt med att bosättarna lägger beslag på alltmer av familjens betesmark.
Vid inhägnaden tittar en treårig pojke, storögt och oroligt på Aftonbladets team.
– Är de soldater, frågar han sin pappa.
