Kan inte julafton få vara en pausdag?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-29
Julaftons morgon klockan 08:37.
”God jul, ungar.”
”Men det finns ju inga klappar under granen.”
”Nej, det var köpfria dagen när vi skulle julhandla.”
”Men, men ... det finns ju ingen gran heller.”
”Nej, men granen är dyr i år och om du inte visste det så härjar finanskrisen här utanför.”
”Men ... men ...”
”Äh, inte hänga läpp nu, tänk på hur ekologiska ni är, det är jätteinne.”
”Vad är ekologisk?”
”Det tar vi en annan dag, nu åker vi till farmor och farfar och kollar vad alla andra har fått.”
Våra barn skulle ha väldigt lätt att hålla sig för flabben om vi ställde in julklappsdelen. Jag tror heller inte att de skulle bli tacksamma för hembakade limpor gjorda på mjöl från Saltå kvarn.
Barn är inte tacksamma. Barn vill ha prylar. Barn vill ha många paket. Barn vill slita upp paket under hysteriskt rafs. Barn vill helst slippa säga tack.
Tanken bakom köpstopp och köpfria dagar är så fin. Men julafton kommer alltid vara en sinnessjuk dag i kommersens tecken. Och jag vet inte om jag tycker att vi ska ändra på det.
Kan inte julafton få vara dagen då vi tar paus från finanskris och varsel och ”hur ska det gååå”? Ett andningshål när vi frossar i mat, gåvor och Aladdinaskar som vi köper för hundra kronor och bara tycker om trillingnöten.
Låt i stället alla de andra dagarna om året handla om medveten shopping. Köp inte leksaker till barnen när de inte fyller år. Jag begriper mig inte på föräldrar som drar hem prylar mitt i en vanlig vecka utan anledning. Sluta köpa leksaker i tid och otid. Barnen blir deprimerade när de blir vuxna. Låt dem sukta, önska och trängta.
Sätt upp en önskelista den 25 december och samla önskningar under året. Barnen får vänta på något gott och julafton blir precis så helig som dagen bör vara.
Min pappa brukar hävda att allt han hade att leka med när han var ett litet gossebarn var en pinne med ett snöre i. Det är förmodligen inte helt sant. Det är förmodligen lika sant som att pappa vägde 55 kilo när han mönstrade 1966.
Det hindrade honom dock inte från att dra sin pinnanekdot varje gång någon lyxig tilldragelse drabbade huset på landet.
”Ni haur det för brau”, hette det på fördömande Blekingemål 364 dagar om året, och när julafton kom hette det ”ni haur det för saubla brau”. Och så kom pinnen upp igen.
I år har pappa bara önskat sig en sak. En smörkniv. Jag tror att han ska få en. Med ett snöre i.