Rakt och djupt personligt – men kunde blivit bättre
Uppdaterad 2016-08-15 | Publicerad 2016-08-09
Marianne Lindberg de Geer hade en olycklig uppväxt.
Om denna berättar hon rakt upp och ner i sitt Sommar-program – som dock hade blivit bättre med någon slags ram runt berättelsen.
Konstnären Marianne Lindberg de Geer föddes 1946 i en ”bättre familj” och växte upp i en svensk småstad, Köping, under de svenska rekordåren. Men trots de goda yttre förutsättningarna var hennes uppväxt allt annat än lycklig. Hon var 13 år när hennes pappa tog livet av sig – enligt Lindberg de Geer själv delvis på grund av hennes mamma.
Det är denna barndom, framför allt tiden före självmordet, hon ägnar hela sitt program åt, och hon talar direkt till sina sen länge döda föräldrar.
Hon börjar med vad man förstår måste vara en urscen i hennes liv: hennes far har förstått att hans hustru under lång tid har bedragit honom med en annan man, och tar med dottern på en vansinnestur i bil där hon hon får lova att aldrig, aldrig bli som sin mor.
Sen följer en beskrivning av föräldrarnas till synes kärlekslösa äktenskap, och inte heller till barnen fanns det någon kärlek att ge. Barnaga var förstås inget unikt på den tiden men när Lindberg de Geer pratar om det påminns man ändå om hur barbariskt det är.
Kärleken och omsorgen kom istället från de hembiträden som kom och gick, särskilt från tyska Ilse som dock från en dag till en annan försvann för att gifta sig.
Lindberg de Geer berättar rakt och osentimentalt och det är djupt personligt. Men paradoxalt nog känner man sig som lyssnare lite utestängd, som om det är något vi inte får veta. Varför berättar hon det här just nu? Varför vänder hon sig till sina föräldrarna och inte till oss som lyssnar? Att hon nu har försonats med sina föräldrar är förstås bra men varför vill hon offentligt berätta om det? Särskilt som hon inte alls går in på hur det gått till – var det bara tidens gång? Det här programmet skulle ha blivit bättre med en aldrig så kort programförklaring.