Fick höra att hon var stressad – hade obotlig cancer
Uppdaterad 2021-09-14 | Publicerad 2021-07-13
I fem års tid sökte Susanne Biehl, 48, vård för smärta i bröstet, feber och svettningar.
Hon fick höra att hennes symtom tydde på stress, att cancer inte gör ont.
När hon väl fick en ordentlig undersökning kom dödsdomen – bröstcancern hade hunnit sprida sig till skelettet.
– Jag vill säga till andra i min situation att inte ge upp när du känner att något inte står rätt till. Kämpa tills du får en ordentlig undersökning.
Persiennerna är neddragna i Susannes lägenhet i Vallentuna och på tv:n är serien ”Chicago fire” satt på paus.
Ute är det högsommarvärme och så grönt att det nästan gör ont i ögonen, men här inne på sängen står en bricka full med kartor och burkar med mediciner. Medicinen Ibrance för att bromsa ner förloppet. Morfinpreparat mot smärtorna.
”Sitter mest hemma”
Susanne sitter i soffan samtidigt som en sjuksköterska från ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, tar ett blodprov på henne via en port som opererats in vid hennes nyckelben.
Två gånger i veckan kommer en sköterska och kollar Susannes blodvärden. Svarar hon på behandlingen som hon ska? Hur mår kroppen?
– Jag har metastaser lite överallt och jag orkar inte gå några längre sträckor. Jag sitter mest här hemma, jag som förut var rätt social och aktiv, säger Susanne.
Hon fyller snart 49 år. Har hon tur och kroppen fortsätter att tolerera medicinerna kan hon få leva tills hon är 53.
Hon räknar på fingrarna.
– Kanske får jag leva tills sonen är 23. Men jag hinner nog inte bli farmor, konstaterar hon.
”Cancer gör inte ont”
Det var för fem år sedan som Susanne Biehl började känna sig sjuk. Hon fick ofta oförklarliga febertoppar och svettningar som sköljde över henne. Och så var det den där värken i höger bröst. Stundtals var den fruktansvärd.
– Jag gick till vårdcentralen men där fick jag höra att cancer inte gör ont, att jag snarare borde få mina bröstimplantat undersökta. Min sjukdomskänsla avfärdades som stress.
Susanne har i hela sitt vuxna liv haft kontakt med psykiatrin. Hon har diagnoser och har haft många tuffa år bakom sig med en nedbrunnen lägenhet och att under många år tvingats leva på existensminimun efter en skuldsanering.
Är man enklare att avfärda som patient då, när man redan är tilltufsad av livet?
– Jag tror det. Jag kände ju verkligen att något var fel i kroppen men inte en enda gång när jag var hos läkaren undersökte de det jag verkligen sökte för. Jag menar, jag hade feber varje dag, urinvägsinfektioner flera gånger om och så smärtan i bröstet. Och inte en enda gång ens kände läkaren på mitt bröst.
Sökte hjälp under fem år
Susanne Biehl slussades vidare till den klinik där hon gjort sina bröstimplantat. Inte heller där kände man på hennes bröst utan konstaterade att hon kanske behövde förnya sina implantat.
– Alla bara avfärdade mig samtidigt som jag hade allt ondare.
Till slut, efter nästan fem års fram och tillbaka, fick Susanne i september ifjol göra en mammografi och en ultraljudsundersökning på Bröstcentrum. Hela bröstet var en tumör och Susanne opererades.
– Jag fick höra att det var hormonell cancer och att den växer långsamt. Men efter att de röntgat mig såg de att det var metastaser nästan överallt. Att cancern var obotlig.
Hade träffat sitt livs kärlek
Hur tar man emot en dödsdom? När Susanne fick sin hade hon förutom smärtorna en av de lyckligaste perioderna i sitt liv. Några år tidigare hade hon träffat sitt livs kärlek, Stefan.
– Han är så otroligt omtänksam och kärleksfull. Jag har aldrig varit så lycklig som med honom. Han fick mig att börja leva. Det är så ironiskt att jag snart ska dö, säger hon.
De smidde planer på att resa, att göra roliga saker tillsammans. Nu orkar inte Susanne drömma för stort.
– Jag får ta allting dag för dag, ibland timme för timme, för jag vet inte hur jag mår från dag till dag. Men jag vägrar att lägga mig ner i ett hörn och vänta på att dö när jag har så mycket kärlek i mitt liv, säger Susanne Biehl.
Läkaren under utredning
Susanne har anmält läkaren på vårdcentralen som hon gick till till Ivo, inspektionen för vård och omsorg. I veckan fick Susanne ett brev hem att en utredning startat.
– Jag vet ju att det är kört för mig men jag anmälde för att jag inte vill att någon annan ska råka ut för det här. Jag vet inte om jag hade kunnat räddas men jag hade nog haft betydligt bättre odds om de hittat detta fem år tidigare.
Malin Ekerby på IVO kan inte uttala sig om det enskilda fallet men säger att har man fått en bekräftelse på att en utredning har inletts så begärs alla journaler in från aktuella vårdgivaren.
– Sedan begär vi in yttranden från de inblandade. Efter det tittar vi på alla handlingar som vi får in och gör en bedömning av ärendet.
Susanne vill uppmana alla som känner att något är fel att stå på sig – att kräva att man undersöks.
– Jag började till slut tro att det var som de sa, att det var psyket och stress. Jag önskar jag hade kämpat hårdare. Ge er inte förrän ni får veta vad som är fel. Man ska inte ha ständig feber som jag hade, det är inte normalt.
Vill kremeras
Susanne säger att hon kämpar mot ilskan och bitterheten som hon faktiskt känner inför det som hänt henne – att hon vill försöka tänka så ljust som möjligt den tid hon har kvar.
– Men det är inte lätt. Jag känner det lite som att sjukvårdens nonchalans har kostat mig mitt liv.
Susannes son vill inte gärna prata om hennes sjukdom men de har pratat om vad som händer när Susanne har dött.
– Jag ska kremeras och han ska sprida mig på en plats som vi båda tycker om, en ö ute i havet.
Fotnot: Här är vanliga och ovanliga symtomen att se upp med och hålla koll på.