Folket reste sig - och tyrannen la benen på ryggen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-14
Efter 24 år hände det som brukar hända i en diktatur. Folket reste sig och kastade ut förtryckaren.
Det ovanliga i fallet Tunisien är att tyrannen fattade galoppen och la benen på ryggen.
Man kan tycka att det är en smula underligt. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år står människor ut med ofriheten och förtrycket. Sen plötsligt händer något.
Det är som ett vattenglas under en droppande kran som långsamt fylls. Till slut svämmar glaset över.
Droppen i det här fallet var en ung man vid namn Mohamed Bouazizi. Han var 26 år och hade inte fått något jobb sedan han tagit examen från universitetet. För att överleva sålde han frukt och grönsaker från en vagn. Utan tillstånd. Inkomsterna räckte precis för att han skulle överleva.
Förra månaden konfiskerade de tunisiska myndigheterna hans vagn med hänvisning till att han saknade tillstånd. Förmodligen hade han inte tillräckligt med pengar för att betala mutorna.
Bouazizi hade fått nog. I ren desperation hällde han en dunk med bensin över sig och tände på. Han fick svåra brännskador och dog i början av året på sjukhuset.
Det var signalen som tusentals frustrerade, desperata och arbetslösa unga universitetsstudenter väntat på. De kände alla igen sig i den unge mannens öde. Som svar på Bouazizis död tågade de ut på gatorna och skrek ut sin vrede mot president Ben Alis regim som under mer än två decennier försökt kopiera Kinas framgångsrecept. Man la munkavle på befolkningen men släppte ekonomin fri.
Men Tunisien lyckades inte kopiera Kina. Det skapades inte tillräckligt med jobb åt Tunisiens unga befolkning, där 25 procent är under 14 år och bara sex procent över 65. Tre av fyra med universitetsexamen hänger i tristess på caféerna eftersom de inte får något arbete. Samtidigt som de ser hur presidenten och hans vänner lever i sus och dus.
Ilskan och frustration byggdes upp. Det enda som behövdes var en katalysator, något som släppte loss alla känslor och förvandlade dem till energi för förändring.
President Ben Ali tog makten i en oblodig kupp 1987. Han svarade som diktatorer brukar göra. Han beordrade polisen att skjuta skarpt mot demonstranterna. När de trots många döda ändå fortsatte våga sig ut på gatan försökte han hitta en syndabock. Inrikesministern fick kicken.
När inte heller de hjälpte lovade Ben Ali reformer och att han skulle uppfylla löftet han gav 1987, att ingen president skulle kunna sitta efter att han fyllt 75 år.
I ett normalt land hade taktiken fungerat och demonstranterna varit nöjda.
I Tunisien fortsatte arga och segervissa människor strömma ut på gatorna.
De flesta diktatorer brukar vara helt avskurna från verkligheten. Ben Ali är ovanlig på det sättet att han måste ha känt missnöjet pyra under lång tid. Han begrep att klockan var slagen.
Så istället för att fortsätta blodbadet verkar han ha gjort vad tyrannerna brukar göra först som en sista desperat åtgärd; han lämnade landet.
I det korta perspektivet är det bra. Läget kan förhoppningsvis lugna ner sig i väntan på de val som ska hållas om sex månader. Men Tunisien är ett land helt utan demokratisk tradition.
Risken är uppenbar att en despot bara ersätts av en annan. Tills vattenglaset runnit över nästa gång.