60 000 kronor för ett par skor

En ung man i skinnjacka och solkig tröja hastar skoaffären Berluti.

Han bär på två kassar fyllda med skor, sju par närmare bestämt, som ska putsas och ses över.

De kostade drygt 10 000 kronor paret.

Han lägger upp dem på disken och butikens egen skomakare tar emot och granskar dem. Jo, det ska nog gå bra.

Den unge mannen heter Vladislav, är 25 år, har arbetat med ”finanser” sedan han var 16, och äger 15 par Berluti.

Han har just beställt två par till, fast denna gång lite dyrare. Ena paret kostar ungefär 50 000 kronor och det andra 60 000.

– De är så bekväma, säger Vladislav.

Bakom honom hovrar försiktigt butikens försäljare, Alexander Dugin, 39.

– Dyra skor kräver dyr behandling, säger han och bugar nästan omärkligt, inte servilt, inte demonstrativt, snarare ödmjukt inför skorna, i alla fall deras pris.

Dugin har också fina skor på fötterna, men inte lika fina och dyra som franska Berluti. Skorna lånar arbetsgivaren ut till honom så länge han tjänar här; det duger inte att se sjavig ut när de rika tittar på fotbeklädnader.

Dugin är elegant – den mörka kostymen med grå ränder är också arbetsgivarens – men har något dystert över sig. Skodon är inte hans livs passion. Han har studerat på konsthögskola och specialiserat sig på landskap. Men konst går inte längre att leva på, och sedan ett och ett halvt år är han därför försäljare.

Vad Vladislav lever av är svårare att få grepp om. Investeringar, säger han. I Moskvatrakten. Han lämnar affären och Alexander Dugin säger:

– Det var en medelkund. Vissa har 200 par.

Vilka är de? Varifrån kommer rikedomen?

Dugins leende är lika diskret som bugningen.

– Vi frågar inte varifrån pengarna kommer.

Ingen stad i världen – inte ens New York eller London – har lika många dollarmiljardärer som Moskva. Journalisten Paul Klebnikov på affärstidskriften Forbes gjorde en undersökning av de rikaste i Ryssland. Han ställde frågan:

Hur kommer det sig att ett land som på 1990-talet genomgick världshistoriens mest katastrofala ekonomiska reformer på bara några år har producerat så många miljardärer?

Bruttonationalprodukten sjönk med 41 procent. Stora delar av ekonomin utraderades.

? och ändå finns affärer som Berluti, vilken bara är en liten butik bland mängder som lockar med de dyraste bilarna, kläderna, klockorna, smyckena ?

Klebnikov visade att tillgångarna hos Rysslands 36 miljardärer motsvarar en fjärdedel av hela landets bruttonationalprodukt.

Varifrån kom pengarna?

Enkelt. De tog helt enkelt över det gamla Sovjetunionens industrier och naturtillgångar.

Klebnikov publicerade en lista över Rysslands 100 rikaste. Typmiljardären var en medelålders man som var majoritetsägare i olje- eller metallföretag.

Listan skapade sensation. För första gången fick Rysslands medborgare svart på vitt vart landets tillgångar tagit vägen.

Den publicerades i maj 2004.

I juli mördades Paul Klebnikov med nio skott på en trottoar i Moskva.

Journalisten Anna Politkovskaja granskade bland annat sambandet mellan plundringen av bolag, organiserad brottslighet och regionala och statliga myndigheter.

Hon mördades med fyra skott den sjunde oktober i år.

Ingen kan säga om dessa mord hade med deras ekonomiska reportage att göra. Morden är nämligen ouppklarade.

– President Vladimir Putin har en historia av att tolerera straffrihet för mord på journalister, sa Ann Cooper, representant för den New York-baserade organisationen Committee to Protect Journalists i juni.

De ofattbara rikedomarna har sipprat ner till män som Vladislav, han som älskar Berluti så mycket.

– Ungdomar köper hela fabriker här! säger han.

Snart kan han glädja sig åt två par nya skor, tillsammans värda över 100 000 kronor.

Indirekt sipprar också en liten, liten skärv ner till Alexander Dugin. Han kan inte försörja familjen på sin konst, men skorna ger pengar till mat och hyra.

Pengarna har dock inte sipprat ner till den gamla tanten som jag såg strax innan vi öppnade dörren till Berluti.

Hon rotade i en soptunna.

Tidigare artiklar

Anna Politkovskaja mördades därför att hon var en av Rysslands mest stridbara journalister. Hon var sanningssägare i ett land där det fria ordet och demokratin sakta stryps. Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson (foto) rapporterar i en serie artiklar från Putins Ryssland, det land Anna Politkovskaja offrade sitt liv för att beskriva.

Peter Kadhammar