Därför kan Sverige inte ha en egen flyktingpolitik
När svenska politiker bråkar om migrationspolitiken verkar de helt ha glömt bort en sak.
Sverige är en del av EU.
Om inte Sverige ska ta emot en mycket stor andel flyktingar och om den fria rörligheten ska överleva måste vi anpassa oss till länder i vårt närområde.
Om det var någonting flyktingkrisen 2015 lärde oss var att flyktingarna som kommer är mycket välinformerade om vilka förhållanden som gäller i olika EU-länder när det gäller att söka asyl. Saker det inte själva kunnat ta reda på är människosmugglarna noga med att berätta. Få lyckas ta sig hela vägen till Europa utan hjälp av smugglare.
Det var ingen slump att länder som Tyskland och Sverige tog emot en mycket stor del av flyktingströmmen medan länder som låg längas flyktingarnas rutt ratades därför att de inte hade en lika välkomnande attityd och inte erbjöd samma goda framtidsutsikter.
Denna typ av "asylshoppande" efter de bästa villkoren är fullt förstålig ur flyktingarnas synvinkel men förödande för allmänhetens tilltro och acceptans av asylsystemet.
En del svenska politiker och aktivister verkar resonera som att det inte spelar någon roll hur världen runtomkring oss ser ut. Sverige kan ändå ha en generösare migrationspolitik än övriga EU.
Tältläger
De har uppenbarligen glömt vad som hände i november 2015 när den svenska regeringen över en natt gjorde helt om för att stoppa en ohållbar flyktingström.
Då återstod bara gymnastiksalar och tältläger att bo i, vårdcentralerna gick på knäna och skolklasser blev överfulla. Permanenta uppehållstillstånd ersattes av tillfälliga.
De flesta länder gjorde den här åtstramningen före Sverige. Men utan samma dramatik. Tyskland svängde utan att berätta om det. Där fortsatte Merkel att hävda att asylpolitiken skulle vara generös men i praktiken stramade man åt rejält.
I en union av 28 länder (snart 27) där reglerna alltmer harmonieras fungerar det inte att ett fåtal länder ska bära bördan för flyktingmottagandet. För en börda är det initialt innan människor har integrerats och kommit i arbete.
Desperat
Det är därför EU så desperat försöker ena sig om en gemensam migrationspolitik för att de här motsättningarna inte ska slita sönder unionen. Hittills med uselt resultat därför att skillnaden i synen är för stor mellan de länder som helst inte vill ta emot några flyktingar alls och de länder som vill uppfattas som generösa och att man värnar asylrätten. Även om EU:s avtal med Turkiet och förhandlingar med länder i Nordafrika visar att generositeten har sina gränser.
För att kunna nå en uppgörelse måste båda sidor vara beredda att kompromissa. Om en dryg månad går sista tåget.
Mycket handlar om signalpolitik.
Vad blir följden om hela EU tillämpar tillfälliga uppehållstillstånd och Sverige bestämmer sig för att införa permanenta?
Ensamkommande
Sannolikt försöker majoriteten av flyktingar som kommer till Europa att ta sig till Sverige eftersom villkoren då är bättre här. Ur deras synvinkel är det ett helt logiskt beslut. Klart man hellre vill ha ett permanent tillstånd än ett tillfälligt. För Sverige skulle det innebära att vi tvingas ta emot långt fler flyktingar.
Hur uppehållstillstånden utformas är bara ett exempel. Om Sverige som ett av få länder nästan per automatik ger ensamkommande flyktingbarn asyl så kommer barnen att söka sig hit. Annars vore de dumma.
Det enda sättet att få till en jämn fördelning av flyktingar är någon form av fördelningsmekanism och att villkoren är så lika som möjligt.
Den verkliga utmaningen
2015 var det Sverige, Tyskland och Österrike som tog ett orimligt stor del av ansvaret. I dag har vi en ny obalans tack vare de gränskontroller som bland andra Sverige infört för att stoppa strömmen av flyktingar. Grekland och framförallt Italien tvingas ensamma absorbera en stor del av flyktingarna över Medelhavet. De klarar inte detta vilket leder till en rad svåra förhållanden och sociala problem.
Utan gemensam flyktingpolitik blir det på sikt stopp för den fria rörligheten av människor inom EU. Då kommer gränskontrollerna att bli permanenta.
Flyktingmottagande handlar inte bara om att öppna dörrarna och låta folk få en säng och ett mål mat. Det är ett långsiktigt åtagande där slutmålet är integration.
Att ta emot folk är inte det svåra. Utmaningen är att på riktigt få dem att bli en integrerad del av vårt samhälle.