Jag vill inte gråta – men gör det
Jag kan nog gråta till allt. Om jag tittar på ett tv-program där det finns känslor inblandade och folk gråter då grinar jag med. Ibland kan jag bestämma mig innan för att inte släppa några tårar men när det väl drar ihop sig till känslor då är det kört.
Jag har alltid varit sådär blödig.
I fredags var det dags igen. Den här gången var det till sångtävlingen Idol.
Jag var kaxig nog innan och skickade ett sms till min kompis Lisa där jag skrev att jag tyckte Cissi hade gjort sitt. Men blev jag glad när hon fick åka hem? Nä, då snyftade jag ensam hemma i soffan.
Jag tror inte det har funnits en skolavlutning jag inte gråtit på. Antingen skiljs man ifrån lärare man tyckt om eller från vänner. Nians avslutning ska vi inte tala om. Till slut fanns det inga tårar kvar.
Jag tror att jag har ärvt det efter min mamma. Om man nu kan ärva genen för att vara blödig.
Min mamma kan ringa mig och berätta något sorgligt hon har läst i en tidning och fast jag tänker att det här ska jag inte bry mig om så går det inte att undvika att bli berörd.
Då är det inte ens människor jag känner eller ens vet hur dom ser ut. Det är deras berättelser, deras upplevelser som fångar mina känslor och berör mig.
När Sanna Kallur vann EM-guld på 100 meter häck i somras så satt jag uppe i studion på Ullevi.
Hennes ärevarv var det starkaste jag kommer ihåg från det mästerskapet.
Allt var lugnt ända tills hon kom fram till sin familj och fick kramar och pussar. Då var det kört igen.
Sen spelade det ingen roll vad jag än tänkte på när hon kom upp till studion för direktsänd intervju, det brände bakom ögonlocken hela tiden och jag tänkte hela tiden, jag måste skärpa mig. Men det var lönlöst.
När kameran slocknade undrade Sanna varför jag grät. Jag svarade att jag gråter för att du vann.
Då undrade hon varför?
Jag vet inte. Det bara blir så ibland.
Det är härligt att kunna visa känslor men ibland blir jag nästan förbannad.
Jag vill inte gråta till sångtävlingar, jag vill inte gråta när amerikanska familjer kommer hem till sina nya lyxvillor, jag vill inte gråta när min mamma berättar om en katt som varit försvunnen i över ett år och kommer hem igen.
Men en sak är säkert, jag har ett hjärta som känner och jag önskar att fler därute vågade visa sina känslor.
De alpina herrarna som stormade fram i helgens tävlingar. Att clear-eyes och nagellimsflaskorna är så lika...