Vår kamp mot Putins klocka har börjat
SÄLEN. Industrikrig vinns av den som producerar mest.
Den svenska upprustningen är en kamp mot klockan – och Vladimir Putin ligger steget före.
Ska vi komma ikapp krävs mer än goda intentioner.
Inledningstalet av president Volodymyr Zelenskyj, på länk från Ukraina, satte tonen för Folk & Försvars rikskonferens på Sälens högfjällshotell.
Kriget drabbar Ukraina hårdast, men Rysslands aggression utgör det ojämförligt största säkerhetshotet även mot oss.
Det går att se Putins sotfulla moln av våld och hot närma sig i horisonten.
Många av de problem som hundratals politiker, militärer, myndighetschefer, organisationsföreträdare och journalister har samlats i Sälen för att diskutera härstammar därifrån.
Det har redan påverkat vårt samhälle på ett genomgripande plan.
Vi har sökt medlemskap i Nato – den största säkerhetspolitiska omsvängningen på över 200 år – och höjer i år försvarsbudgeten med 27 miljarder kronor till 119 miljarder, en fördubbling på fyra år.
Men inte mycket tyder på att det är nog.
Det finns mängder av uppenbara risker att läget kan bli ännu värre, snabbt:
- Sverige hänger fortfarande utanför Nato.
- Presidentvalet i USA närmar sig, där den Nato-kritiske isolationisten Donald Trump kan vinna.
- Rysslands industri går för högvarv och Putin har fortfarande valmöjligheter. Han kan mobilisera, eller på andra sätt utvidga kriget.
I början av förra året fanns ett hopp på många håll om att kriget i Ukraina skulle gå att avgöra på slagfältet.
Men den ukrainska sommaroffensiven körde fast.
Det är nu svårt att se annat framför sig än ett långt, utdraget och kostsamt industridrivet utnötningskrig.
Sverige har redan skänkt militär materiel värd 22 miljarder kronor, och försvarsministern har lovat mer, men det svider ändå lagom att ge bort gamla grejer man redan har.
Alla politiker här på Rikskonferensen vill att Ukraina vinner kriget.
Men vägen till seger ser ut att kräva stora kostnader – som vi ännu inte tagit.
Ryssland har ställt om till krigsekonomi.
I år kommer 40 procent av statsbudgeten att gå till militären. Rysslands ambitioner är kända, och rustningen har börjat.
Det finns olika bilder av hur lång tid det tar innan Ryssland kan vara redo att hota Nato.
Den svenska Försvarsberedningen har talat om 5–10 år, Tyska rådet för utrikesrelationer (DGAP) 6–10 år och enligt Polens nationella säkerhetsbyrå har länderna i Östeuropa bara 3 år på sig att få ordning på sina försvar.
Bedömningarna har en sak gemensamt: Det antal år vi har på oss att bygga ett försvar som kan avskräcka ett större krig är ensiffrigt.
Både för Ukraina och oss själva är det en kapplöpning om vem som kan producera mest och snabbast.
Insatserna är ödesdigra.
Alla som talar på Rikskonferensens scen, och alla man pratar med i korridorerna, sjunger ungefär samma refräng:
Vi måste bli bättre. Vi måste göra mer. Det måste gå snabbare.
Men den verkliga världen förflyttas inte av vilja och intentioner, utan av resurser.
Socialdemokraternas utspel idag, om att ge statliga kreditgarantier till direktproduktion av artilleriammunition till Ukraina, är ett försök att göra konkretion av utfästelserna. Men som förslag betraktat var det ospecifikt nog att ses som en signal om intention, snarare än som en handfast plan.
Problemet är samtidigt svårt och enkelt. Genomlever vi, som nästan alla upprepar, det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget, och är konsekvenserna av en rysk seger i Ukraina så stora, framstår en sak som helt klar:
Att lalla på som vanligt kommer inte att räcka.
Regeringspartierna lovade inför valet 2022 att nå försvarsutgifter motsvarande 2 procent av BNP till 2025.
Nu ser det istället ut att bli 2028.
Nästa stora diskussion lär behöva handla om pengarna.
Maimo Henriksson, Finlands ambassadör till Sverige, sammanfattade under sitt anförande på konferensen den finländska historia erfarenheten. Den som gjorde att Finland snabbare än Sverige svängde i sin syn på Nato, efter Rysslands fullskaliga invasion.
”Handla raskt. Bli inte liggande i elden.”
Det är råd så goda som några.