Apropå nutellaboomen på Möllan
Samtidigt som plastpåsarna har bannats från torget flödar en nil av Nutella på de nyöppnade fiken omkring Möllan. Huvudingrediensen: långt ifrån oproblematisk, men också en symbol för så mycket annat.
Vitt operationssalsljus. Fransk-arabisk trap på platt-tv:n. Blickar förväntansfulla som inför en presentutdelning. Det är vi och massa annat folk i olika åldrar här, redo att sätta tänderna i Notelle Hus jättelika nutellavåfflor. (Om du hörde något som lät som en skamsen harkling innan du läste “Notelle Hus jättelika nutellavåfflor” är det dina öron det är fel på, inte min värdighet!)
Nutellaställena poppade upp från vad som känns som ingenstans i våras. Utöver nämnda Notelle Hus finns även Notello Rolls med sina två lokaler på Möllan och Östra Rönneholmsvägen. De båda konkurrenterna säljer ungefär samma saker. Det rör sig om glass, crêpes, våfflor, fruktsallader, milkshakes och annat gott – allt i den lena hasselnötskrämens förtecken.
Både Notelle Hus och Notello Rolls har snabbt blivit självklara mötesplatser. Klientelet, som oftare än inte har rötterna i andra länder, fyller upp fiken från tidig förmiddag till sen kväll varje dag. Deras popularitet kan förklaras av Nutellans smått unika plats i invandrarfamiljers hem. Alla – verkligen alla – utomsvenska kompisar jag växte upp med hade en burk ståendes i skafferiet. Det var och är en stapelvara.
Jag tycker att det är intressant med Nutellans symbolvärde. Inte nog med att det går att bre på allt och smakar som ett absolut födelsedagskalas i munnen, det är dessutom billigt. Den här formen av billig vardagslyx, låt kalla det, är så kvintessentiellt “det nya Sverige” som något bara kan bli. Det är ett lent litet löfte om bättre tider.
Parallellt med att jag sitter där på Notelle Hus och känner alla dessa känslor vet jag ju, innerst inne, att Nutella – med sina e-ämnen och sin palmolja – inte är någon vidare härlig produkt.
Det är liksom krattat för att väcka anstöt. I vissas medvetna chiapuddingsamhälle måste Nutellaställenas intåg kännas som ett plastbestick i ögat. Förstås med all rätt. Palmolja (som Nutella innehåller) är djävulens påfund. Dagens enorma produktion spär på avskogningen i Amazonas. Det är värdelöst. Det är förödande. Det är, i brist på bättre ord, fel.
Samtidigt, och detta utan att förringa någons miljökamp: så är även mycket annat.
Alla kan inte ha koll på palmoljegrejen. Precis som alla inte kan ha koll på varför H&M:s t-shirtar är så billiga. Precis som alla inte kan ha koll–
Fuck it. Ni fattar.
Jag säger inte att vi ska se mellan fingrarna på storskalig miljöförstörelse, men för att det här ska funka, för att vår gemensamma väg framåt överhuvudtaget ska leda någonvart, inbillar jag mig att vi måste försöka vara mer förstående inför det faktum att folks medvetenhet kring “problematiska” ting – oavsett om det är livsmedel, avgaser eller åsikter – kan se väldigt olika ut.
Platt, måhända, men gudarna ska veta att progressivitet sällan är något spikrakt eller sammanhängande. Det är ett steg fram, två steg bak i denna märkliga nutellatango vi kallar livet. Runt runt går det, året om, och alla bara kämpar på.