Madeléne har överlevt sin bröstcancer med 20 år: Jag är förälskad i livet!

Uppdaterad 2023-10-24 | Publicerad 2023-10-23

FIRA LIVET-FESTEN. Madeléne Öhlund bjöd in sina närmaste vänner för att fira att hon fått leva 20 år sedan läkaren gav henne diagnosen aggressiv trippelnegativ bröstcancer.

Madeléne var 25 år och gravid med tvillingar när hon drabbades av bröstcancer.

Reportaget i Aftonbladet som följde hennes resa under tio år berörde många.

Nu har det gått 20 år sedan diagnosen som statistiskt sett var en dödsdom.

— Men jag är fortfarande här! Jag lever och vill inge andra drabbade hopp. Tänk att jag fick vara med om mina barns uppväxt och student och att jag i dag mår bättre än någonsin, säger hon.

Servetterna, champagnen och rosenbladen. Presentpåsarna och ballongerna.

Madeléne Öhlund har dukat inför sin efterlängtade Fira livet-fest och allt går i rosa, som Rosa bandet-kampen mot bröstcancer.

— Jag vill inte blicka bakåt utan framåt. Livet känns roligt, inspirerande och hoppfullt.

Hon pratar fort och är mån om att bilden av henne ska bli ljus, som hon ser framtiden. Men även om stämningen i huset hemma i Söderköping är på topp går den hand i hand med ödmjukhet och under intervjun bryter hon igenom sin egen barriär flera gånger.

— Då trodde jag att vi skulle dö. Barnen låg ju i magen.

Träningen har blivit ett med Madelénes kropp och hon håller sig till sin plan med motion och nyttig mat varje dag.

De låg inte långt ifrån tumören som visade sig vara fyra centimeter stor med spridning genom en metastas i lymfkörteln. Operationen blev akut.

— Jag fick beskedet en måndag, 2 oktober 2003, och redan på fredagen tog de bort tumören och bröstet. Sedan var tvillingarna tvungna att födas med kejsarsnitt redan i vecka 33, för att läkarna skulle kunna ge mig livräddande behandling.

Hennes prognos var två år

När tumören analyserades framkom att Madeléne hade drabbats av en aggressiv så kallad trippelnegativ bröstcancer och att hennes cancerform dessutom var genetisk, med extremt hög risk för både dödlighet och ärftlighet.

Hon rekommenderades och följde rådet att operera bort båda brösten och sedan även äggstockarna.

— Det var nog ingen inom sjukvården som trodde att jag skulle leva nu.

Madeléne reagerar på sina egna ord om döden. Hon brukar inte nämna den längre. Men rädslan för att dö ifrån de nyfödda barnen, maken och resten av familjen hade greppet om henne under många år, även om hon alltid varit öppen med sin diagnos.

— Jag valde att ringa och berätta för nära och kära direkt efter sjukhusbesöket. När man får tvillingar behöver man dessutom hjälp. Vi hade som tur är ett fantastiskt nätverk med min man som gjorde karriär men tog ett steg tillbaka, med våra föräldrar, familjer och vänner.

Hon minns att hon snabbt började leta efter artiklar om patienter som hade klarat sig länge, canceröverlevare.

— Finns det i n g e n som lever, tänkte jag? För 20 år sedan var det heller inte så vanligt med så unga patienter som jag. Jag tror att jag var bland de yngsta och om jag bara klarade fem år, eller i mitt fall var prognosen två år, så sågs det som en bonus.

”Vi tittade på varandras bröst”

I brist på positiva livsöden att hålla fast vid bildades en cancerklubb för kvinnor som lärt känna varandra under samma tid på samma sjukhus.

— Den finns fortfarande men två av medlemmarna har tyvärr gått bort. Vi var sju och är fem nu. Cancerklubben betydde allt. Vi träffades, åt gott, åkte vi på många rehab-resor, tittade på varandras bröst och pratade om sådant vi inte ville belasta familjen med. Tillsammans har vi fått älta död och ångest men också skratt.

Madeléne skjuter in att det är viktigt att respektera att inte alla vill prata om sin cancer.

— Men med min erfarenhet skulle jag råda andra drabbade att i alla fall prata med någon som gått igenom samma sak.

Vi bryter berättelsen om cancern med tankar om bilderna som ska tas.

Klimakteriet sedan sin 30-årsdag

En bild när hon tränar är given. Hon är övertygad om att träningen inte bara har gett henne ett välbefinnande utan också stärkt hennes kropp och immunförsvar. Det går inte en dag utan att hon gör sitt program på gymmet i närheten, eller i utomhusgymmet om vädret tillåter.

— Morgonen börjar med PT-gruppen, med styrkepass, spinning eller joggingpass. Träningen ger mig endorfiner, självförtroende och glädje.

Tidigare tränade hon med tanke på de 20 procenten risk för återfall och vikten av en aktiv livsstil. Nu ser hon på träningen som ett jobb. Eftersom hon på grund av operationerna varit i klimakteriet sedan sin 30-årsdag så måste skelettet hållas igång.

— Jag räknar träning och hälsa som 50 procent av mitt liv. Jag äter också kost med minskade kolhydrater och sedan jag förstått av studier att tumörer får näring av socker har jag minskat på det. Det blir desto mer fisk, skaldjur, viltkött och grönsaker.

”Jag vill inge de som är drabbade hopp och visa att man kan vara ung och gravid och få en av de värsta cancerformerna, dessutom ärftlig, men ändå stå stark efteråt. Den här erfarenheten har förändrat min syn på livet.”

Bröstbakelser av dulce de leche

På tal om matvanor, Fira livet-festen hon är mitt uppe i att planera blir utanför nyttiga boxen.

— Allt som går att fira ska firas men 20 år som överlevare är något extra. Därför ger jag en tacksamhetsmiddag till mina åtta närmsta vänner. Jag har köpt en present till var och en och vi ska dricka champagne genom hela måltiden. Det blir konjaksflamberad hummersoppa med dillkräm och pilgrimsmussla, bakad röding med löjromssås och en rosa bandet-dessert, en bröstbakelse av dulce de leche, vaniljchantilly och hallon på krispig botten. Och rosa champagne, sa jag det?

Två dagar senare förevigar fotografen även den festen. Gästerna är rosaklädda och livet i fokus. Men den tredje och viktigaste bilden hon önskat sig till det här reportaget är den med tvillingarna.

— Den måste vi ha! säger hon och minns det 20 år gamla reportaget av Aftonbladets dåvarande medicinreporter Mary Mårtensson som följde hennes behandling under ett decennium.

På en av bilderna höll Madeléne en tvilling i varje arm, framför sina bortopererade bröst.

Amanda och Jonathan blev hennes livhank, och under deras uppväxt blev födelsedagar, skolstarter och studenten olika delmål i planen att finnas kvar.

— Och min målbild blev sann! Jag fick nypa mig i armen på deras studentdag.

Väntade på besked i 19 år – ”bröt ihop”

I dag är sonen och dottern 20 år. Båda jobbar på bank och är positiva till att deras mamma genom sin berättelse vill ge fortsatt hopp åt andra drabbade.

Men det finns mer än hennes 20 bonusår att fira. I lika många år har Madeléne och hennes man oroats över om cancern gått i arv till deras dotter.

— Min mamma sa alltid att jag måste kolla äggstockarna för både mormor och moster dog i äggstockscancer, men det var först när jag blev sjuk som jag testades för genmutationen.

När barnen föddes var Madelénes och makens första tanke att låta testa dottern men läkaren förklarade att det skulle bli aktuellt först när hon blev myndig och själv kunde fatta beslutet.

Sensommaren 2022 tog Amanda, då 19, ett test och sedan följde en nervös väntan i nästan ett halvår.

— Dagen innan beskedet skulle komma gick jag ut i gymmet och toktränade, bröt ihop och grät. Det kom så nära, jag hade ju väntat på svar i 19 år. På något sätt känner man sig ändå lite skyldig, till att kunna ha fört cancergenen vidare. Jag slets mellan hopp och förtvivlan.

När läkaren ringde satt Madeléne i rummet intill men hon hörde beskedet.

— ”Du är i n t e bärare av genmutationen.” Den känslan … det var en sådan lycka. Då kändes det verkligen som att livet hade vunnit. Nu kan genen inte föras vidare genom henne. Jag kan leva med att ha en defekt i genen men beskedet att vår dotter inte har den är det bästa som hänt.

En ”Visionboard” det viktigaste hjälpmedlet

Samtalet pendlar mellan högt och lågt, båda nivåer lika viktiga, från serveringsdetaljer i rosa till medvetna vägval när livet tumlade runt henne som mest.

— Efter några års behandling kände jag ”undrar när aha-upplevelsen kommer?”. Men min aha-upplevelse har blivit kärleken till livet. Det behövs inte så mycket, det är hårfint när jag snuddar tillbaka. Det kan vara om jag känner att det gör lite ont kring bröstprotesen. Då ger jag det två veckor. Sedan, när det visar sig vara bara muskelvärk, då känner jag tacksamhet igen.

Hennes inre oro började egentligen när allt hade lugnat ner sig.

— Flera av mina nya vänner hade då hunnit gå bort och jag började tänka på hur jag skulle bli av med mina rädslor för återfall. Att få en diagnos är verkligen en berg- och dalbana och jag har fått jobba ganska hårt, via meditation, med en coach som lärt mig släppa tankar som jag inte har kontroll över. Och det viktigaste hjälpmedlet jag fick var att visualisera målbilder.

Sagt och gjort. Madeléne kontaktade en vän som är konstnär och bad henne göra en så kallad visionboard som symboliserade hennes bild av framtiden.

— I den är jag 90 år, sitter i en stol på stranden, med hantlar nedanför eftersom jag precis tränat. Sedan dricker jag ett glas champagne och skålar för livet.

Madeléne, 46, är med i en grupp på Facebook där alla har eller har haft just hennes cancerform. ”Jag är den längst överlevande av oss.”