Så försvann dina pengar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-06
Riksbanken höjde förra veckan räntan till 4,5 procent. Och börsen dök på nytt.
På ett år har svenska sparare förlorat över 2 000 miljarder kronor på världsekonomins kollaps.
När fattiga amerikaner inte kunde betala sina huslån störtdök börserna. Resultatet blev den värsta finansiella krisen sedan 1930-talet.
Hur kunde det bli så?
Aftonbladets Wolfgang Hansson och Pontus Höök reste till USA för att ta reda på vad som verkligen hände. De fann historien om hur en tredjedel av dina sparpengar försvann.
CLEVELAND/NEW YORK/JÄRFÄLLA.
Ett telefonsamtal en mörk novemberdag förvandlar Vicky Franjesh amerikanska dröm till en mardröm.
I andra änden finns en kvinna vid namn Annie M. som erbjuder familjen ett förmånligt lån. Rösten är redig och vänlig. Hon säger att hennes bank kan ge dem en mycket lägre ränta än de har nu.
Vicky är inte förtjust i telefonförsäljare men den här gången lyssnar hon uppmärksamt.
Hon och maken Joe klarar inte längre av amorteringarna på det lilla huset i ett lugnt villaområde söder om Cleveland. De ligger efter flera månader. Deras nuvarande bank har hotat med utmätning om de inte omedelbart betalar in 25 000 kronor.
Pengar de inte har.
Vicky och Joe är vanliga, hyggliga amerikaner som viftar med stjärnbaneret varje 4 juli. Hon, 57, är förtidspensionär. Han, 47, jobbar på en lastbilscentral. De är låginkomsttagare men inte fattiga.
”Känner sig hjälplös”
Vänliga Annie erbjuder 7 procents ränta i stället för deras nuvarande 9 och en tusenlapp lägre i månadsbetalningar. Dessutom att baka in skulden på 25 000 i det nya lånet.
Räntan är bra för Franjeshs som har låg kreditvärdighet och bara kan få så kallade subprimelån.
Vicky säger ja.
Men när bankmännen dyker upp för att ska skriva kontrakt är räntesatsen satt till 8,5 procent. Månadsbetalningarna är inte alls lägre.
Vicky känner ilskan bubbla upp. Joe sitter mest tyst.
Vägrar de måste de omedelbart ut med 25 000 kronor som de inte har.
Med en suck signerar Vicky på den streckade linjen.
Familjen har hamnat ur askan i elden.
Chansen att de ska kunna behålla huset är liten.
Joe lutar sig över staketet på den lilla verandan. Drar i det yviga skägget.
– Man känner sig hjälplös, säger han med lugn röst.
Vicky är nära gråten och tittar ner i gräsmattan.
Hon har svårt att sova på nätterna. Äter ångestdämpande piller.
– Det här är inte den amerikanska drömmen. Det är en mardröm. Jag ser ingen väg ut.
Ett igenkännande leende sprider sig i ansiktet på lånemäklaren Robert Ruckstuhl när han hör familjens historia.
– Standard procedure, säger han rått. Precis så här gjorde bankerna jämt. Bait and swich, locka och ändra, kallas det.
Paret Franjesh är ett av miljontals amerikanska hushåll som blivit offer för sina egna drömmar och för bankernas jakt på snabba vinster.
Lätta byten med låg allmänbildning och ovana vid lån. Att de hade svårt att klara lånen brydde sig bankerna inte om. Pengar var billigt och de ville låna ut så stora volymer som möjligt.
– Jag har mött många som aldrig borde ha köpt sitt hus, säger Ruckstuhl.
Ruckstuhl jobbade under hela lånebubblan som säljare av bankernas lån och värderingsman. Han tillhör, säger han själv, den minoritet av bankmän som inte brutit mot några lagar eller betett sig oetiskt.
Han såg och hörde desto mer.
På mäklarfirman X har kollegorna satt upp en darttavla. Den är indelad i olika fält från 12 till 6. Varje gång en kund säger ja till ett lån på telefon tar lånemäklaren upp en pil och kastar på tavlan. Siffran den landar på blir procentsatsen kunden får betala i uppläggningskostnad för lånet.
No doc-loan, lån utan dokument var en specialitet. Låntagaren uppger vad han tjänar. Ingen kontroll sker innan lånet utfärdas. Många ljuger om sin inkomst.
Extrema varianten är ninja-lån. Människor som varken har jobb eller inkomst men ändå får låna.
Lån utan handpenning är mycket vanliga. Ända upp till hundra procent av husets värde eller ännu mer.
– Jag minns en som lånade 103 procent. De tre procenten var för att betala av kreditkortsskulder så att han kunde bli godkänd för ett huslån.
Ruckstuhl tystnar och sammanfattar med ett enda ord.
– Vansinne.
Kollegorna på byrå X sitter och granskar låneansökningar. I många fall har den sökande för låg inkomst för att få ett lån.
Lånemäklaren klipper ut informationen från en annan ansökan där inkomsten är tillräckligt hög. Han klistrar in den på sidan där den som tjänar för lite skrivit sin namnsteckning. Går de få stegen till kopiatorn och trycker fram en kopia.
Den icke godkände har blivit godkänd.
Hur kunde de vara så oansvariga?
För varje lån kunde mäklaren tjäna 30 000 kronor i provision.
Inte konstigt att branschen drog till sig folk i jakt på snabba pengar.
I delstaten Ohio fanns för två år sedan 16 000 registrerade lånemäklare. Nu är bara 895 kvar. Ruckstuhl är en av dem.
Efter sig har de lämnat en våg av förstörelse.
Som en kyrkogård
Ruckstuhl rattar sin Ford pick up in i Slavic Village i östra Cleveland. Vad som en gång var en idyllisk villagata är förvandlat till en huskyrkoård. Området är subprime-bubblands ”ground zero”.
Av de första sex husen på gatan är fyra övergivna. Tunna plywoodskivor spikade över fönstrer och ytterdörrar.
”Ingen koppar” står sprejat på en av plankorna. När vi kommer in via en uppbruten sidodörr ser vi varför. Ovanför badkaret är väggen ett stort hål. Kopparrören är borta. De ger bra skrotpris.
Nerifrån källaren hörs hur vatten forsar ut ur ett rör. Hur länge? Huset är på god väg att ödeläggas.
Gata upp och gata ner. Överallt förfallna, övergivna hus. Facit över den senaste finansbubblan.
Bara i år mister två miljoner amerikanska hushåll sitt hem. Det är som om hela Sveriges befolkningen skulle kastas ut på gatan.
Om det stannat vid giriga banker och lånemäklare hade krisen begränsats till USA. En lokal fastighetsbubbla. För att förstå hur det blev en världskris måste vi förflytta oss några år tillbaka i tiden.
I mars 2000 sitter USA:s riksbankschef Alan Greenspan på sitt tjänsterum och är mycket bekymrad. It-bubblan har precis spruckit. Världens börser rasat. Nu förväntar sig alla att han ska hitta en lösning.
Greenspan sänker räntan i snabba steg från 6,5 till 3,5 procent för att få igång ekonomin.
Efter 11 september 2001 tar Greenspan åter till räntevapnet. 2003 ligger räntan på en procent. I princip gör Greenspan det gratis att låna pengar.
I sina försök att rädda ekonomin från it-bubblan lägger han grunden för en ny.
”Ett pyramidspel”
Men världens investerare har ett bekymmer. De får nästan noll i ränta på sina besparingar. Alla letar efter nya finansiella instrument som kan ge ordentlig avkastning utan aktiernas höga risk.
Investmentbankerna på Wall Street börjar på ett aggressivt sätt ge sig in på marknaden för bostadsobligationer. Säkerhetsbältena lossas.
Att göra obligationer av bostadslån är inget nytt. Men den här gången går de ett steg längre. Även subprime-lån som givits på ansvarslösa grunder inkluderas.
– Det var som ett pyramidspel med grundförutsättningen att huspriserna ständigt ökar, säger Robert Ruckstuhl.
Ingen av de stora investmentbanker i New York vill berätta om sin inblandning. Med hjälp av källor på Wall Street går det ändå att kartlägga hur det gick till.
Utanför investmentbanken Bear Sterns skyskrapa på Manhattan står små grupper och röker i snålblåsten utan ytterkläderna.
De är alla unga och begåvade. Arbetar hårt. Rökpausen är enda avkopplingen under en arbetsdag som sällan slutar före nio på kvällen.
Unga mattegenier på den här och andra invetsmentbanker är de som driver utvecklingen framåt. För dem är risk lika med chansen att få en rejäl bonus. Vi talar miljoner dollar.
Misslyckas de får de ändå sin lön. Riskerna tar de med andras pengar.
Osäljbara utan högt betyg
Arkitekterna bakom obligationerna käkar ekvationer till frukost. De tror att de hittat ett vattentätt sätt att tjäna enkla pengar. De tar bostadsobligationer som består av olika bostadslån med varierande risknivå, styckar dem i nya ”tunnare skivor” och packar om dem i nya obligationer, så kallade CDO:s.
Likt Ica-handlare som märker om köttfärs packar de om obligationerna så att det är nästan omöjligt att veta vad som är oxfile och vad som är slaktavfall.
Obligationerna är så komplicerade att det krävs avancerade matematiska formler för att räkna ut deras värde. De är osäljbara utan ett högt betyg från de institut som bedömer risken på finansiella produkter, Moodys och Standard and Poors.
”Borde ha sagt nej”
Man skulle kunna tro att det råder vattentäta skott mellan investmentbankerna och ratinginstituten. I dag är det precis tvärtom.
De två förhandlar om vilket betyg en produkt ska få.
Mattesnillena trycker på hårt för att deras styckade obligationer ska få högsta betyg. Att huspriserna kan sjunka finns inte i deras sinnevärld.
Betyget AAA är en garant för att det är så gott som ofarligt att satsa på sådana värdepapper
Konsulten Mark Adelson vet hur det går till från sin tid som hög chef på Moodys.
– Ratinginstituten borde ha sagt nej. De var rädda för att framstå som dumma.
Problemet var att mattesnillenas formler byggde på statistik över hur stor andel subprimelån som fallerade för tio år sedan.
– De missade att verkligheten nu såg annorlunda ut med flera miljoner osäkra lån som aldrig borde ha beviljats. Som att förutspå vädret på Hawaii med observationer från Alaska.
Investmentbankerna åtnjuter stort förtroende. De är tunga makthavare på den finansiella scenen. och tjänar mångmiljonbelopp på bland annat att vara rådgivare till svenska staten.
Krisen ett faktum
Med AAA-betyget i bakfickan var det lätt att sälja de ”ompackade” obligationerna till professionella placerare (pensionsfonder, banker, aktiefonder) över hela världen. Få brydde sig om att sättas sig in i vad de köpte. Betyget räckte.
När låntagarna inte kunde betala sina lån och obligationerna störtdök i värde kom det som en chock. Alla försökte samtidigt göra sig av med värdepapprena. Med resultatet att de blev värdelösa.
Krisen var ett faktum. I dag vill ingen ta i dem.
– Placerarna frågade sig; om vi inte kan lita på ratinginstituten vem ska vi då kunna lita på, säger Jay Brinkman, chef för utlåningsbankernas samarbetsorganisation, AMBA.
Från sitt spatiösa tjänsterum runt hörnet från Vita huset såg han krisen komma för två år sedan.
– Vi varnade. Det var som att försöka stoppa en hord lämmlar på väg mot ett stup.
Vad få insåg var hur spridda bostadsobligationerna var över världen.
– Vi hade ingen aning om att den globala effekten skulle bli så snabb och dramatisk.