Folket svek terrorns superhjälte

Peter Kadhammar

Usama bin Ladins fall inte Obamas förtjänst

Mannen som var terroristernas superhjälte, ett slags Lord Voldemort i den globala politiken, är död.

Lord Voldemort är den onde, ständigt närvarande mörkrets furste i böckerna om Harry Potter. Ständigt smider han ränker och iscensätter nya anslag mot den unge Harry, som är Voldemorts enda hinder för ett maktövertagande i trollkarlarnas värld.

Man kan också likna Usama bin Ladin vid Gavrilo Princip, den unge serbiske studenten som den 28 juni 1914 mördade ärkehertig Franz Fredinand i Sarajevo. Skotten utlöste första världskriget.

Globalt krig mot terrorn

Usama bin Ladin utlöste genom attentaten elfte september 2001 också ett slags världskrig, den amerikanske presidenten Bushs "globala krig mot terrorn". Det blev ett verkligt, intensivt krig i Afghanistan och Irak, och ett lågintensivt, ibland kallt, ibland hett, över i stort sett resten av jorden.

Skillnaden mellan Gavrilo Princip och Usama bin Ladin är att Princip inte avsåg att störta världen i olycka. Han var en ung, nationalistisk student som kämpade för Bosniens frihet från Österrike-Ungern. Inte trodde han att skotten skulle starta den blodigaste konflikt mänskligheten dittills sett och forma hela 1900-talet.

Usama bin Ladin avsåg att skapa ett större krig, vilket skulle omstöpa världen.

Massmorden i USA skulle provocera fram en brutal amerikansk vedergällning. Den skulle i sin tur tvinga fram civilisationernas krig. De muslimska massorna skulle resa sig i jihad mot de västerländska korsfararna. Resultatet av detta globala envig skulle bli ett återupprättande av ett renlärigt kalifat, ett slags talibanrike från Casablanca i väster till Jakarta i öster.

Bush kallade det korståg

Till en början tycktes allt gå bin Ladins väg. Den amerikanske presidenten Bush reagerade ungefär som förväntat. Han var till och med så häpnadsväckande omdömeslös att han kallade den amerikanska jakten på terroristerna för ett – korståg.

Med sina ord och gärningar bekräftade Bush vad bin Ladin hade sagt.

De amerikanska attackerna på Afghanistan och Irak gjorde inte världen till en säkrare plats. Under åren som följde fick terrorismen ett uppsving till en nivå och brutalitet som nog ingen hade föreställt sig.

Krigen i Afghanistan och Irak tycktes aldrig ta slut och de spred sig till vår kontinent.

Självmordsbomber i London och Madrid. Vem hade kunnat föreställa sig något sådant?

Försök till nya självmordsattacker i USA.

Bombattentat jorden över, från Bali till Marrakesh.

Pakistan och Somalia i sönderfall. Västerlänningar som blir mördade på det mest fasansfulla sätt i sändning på internet.

Det tycktes verkligen vara ett civilisationernas krig som bin Ladin hade startat. På ett perverterat vis talade han till de förtryckta, hunsade massorna i Centralasien, Mellanöstern och Nordafrika. Inte så att folk där i gemen längtar efter krig, vill skära halsen av västerlänningar och tycker om att leva i ett tillstånd av ständig anspänning.

Såg sig om befriare

Men bin Ladin var mannen som stod upp mot USA, landet som alltid talar om demokrati och som stödjer Israels förstörelse av den palestinska nationen, som stödde shahen av Iran, stödjer diktatorer överallt där det passar amerikanska intressen.

Sålunda kunde jag bara några dagar efter elfte september 2001 stå i ett hotell i Peshawar i Pakistan och höra hisspojken uttala sin beundran för bin Ladin. Sålunda kunde jag i Bagdad ett par dagar efter Saddam Husseins fall höra ett respektabelt, välutbildat par ur medelklassen skämta om attentaten mot World Trade Center.

bin Ladin såg sig som den muslimska nationens befriare. Han gjorde terrorism till franchising. Vem som helst med en hemmagjord bomb och villighet att dö kunde gå ut på gatan och ta livet av sig själv och några till och kalla sig helig krigare för al-Qaida.

Under några år var bin Ladins variant av terrorism en ständigt växande, global epidemi. Unga, frustrerade män som inte såg någon framtid, som bara hade sitt hat och sin förtvivlan, satte på sig bombvästarna och trodde att de nådde paradiset.

Tunisien – början till slutet

Början till slutet för bin Ladin var inte när USA:s försvarsstyrkor började jaga honom. Början till slutet för Usama bin Ladin var när revolutionen bröt ut i Tunisien i januari.

Fram till dess hade befolkningarna i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien var gisslan i det stora, blodiga spelet. De hade varit offer för självmordsbombarnas och de inhemska, brutala regimernas makabra dans. Den ene förutsatte den andre. Det krävs två för att dansa tango.

När tunisierna reste sig, och sedan egyptierna, och sedan människor över hela regionen, ändrade de spelreglerna. Plötsligt fanns ett hopp som växte ur verkliga folkrörelser. Plötsligt gällde inte de gamla reglerna: inte terroristernas, inte de korrupta diktatorernas, inte USA:s.

Usama bin Ladin förstod det. Under tio år hade han sänt ut proklamationer, den ena mer pompös än den andra. Nu kom ett nytt besked från al-Qaida. bin Ladins organisation skulle inte längre utföra attentat där vanliga muslimer blev offer.

Den proklamationen var en kapitulation inför de människor som Usama bin Ladin sa sig vilja befria. Den proklamationen var Usama bin Ladins politiska dödsattest.

Obama ingen Harry Potter

Det är följdriktigt att hans fysiska död kom strax efter. Kanske blev han oförsiktigare. Kanske insåg någon i hans omgivning att Usama bin Ladin tillhörde det förflutna och att det gynnsammaste var att sälja honom för en skeppslast dollar.

Usama bin Ladins verk kommer att leva ett tag än. Men al-Qaidas betydelse blir inte större än vad Baader-Meinhofs var i Tyskland eller Röda Brigadernas i Italien.

Barack Obama har inte spelat Harry Potters roll och stoppat mörkrets furste.

De vi verkligen kan tacka är de tunisiska och egyptiska revolutionärerna.