Här är fronten – i pandemins andra våg
Iva-sköterskan Lena, 54: Det finns en gräns för hur mycket vi orkar
Uppdaterad 2020-12-22 | Publicerad 2020-12-20
Den andra coronavågen sveper över Sverige – och de som ska vårda de allra svårast sjuka håller på att knäckas.
Aftonbladet har följt kampen för att rädda liv inne på en av Sveriges mest belastade intensivvårdsavdelningar.
– Ibland vill jag bara ställa mig och skrika när jag ser folk trängas ute i samhället, säger iva- och narkossköterskan Lena Jensen, 54.
Respiratorn suckar, fyller den djupt nedsövde sextioårige Michels lungor med liv.
Andetag för andetag, sekund för sekund.
Ögonen är slutna, kroppen tung och stel. Iva-sköterskan Hanna Linde vänder sitt ansikte mot hans och böjer sig fram.
– Du befinner dig… på Östra sjukhuset, säger hon genom masken och visiret.
Michel ligger stilla under ett tunt lakan, omgiven av en värld av kurvor och siffror, pipande maskiner och prasslande skyddskläder.
En fläkt blåser ut sextongradig luft, gör så att infektionslukten – covidlukten – nästan inte går att ana.
Det är här, på intensivvårdsavdelningen, som Göteborgs allra sjukaste coronapatienter vårdas.
Här är fronten i pandemins andra våg.
Hanna Linde lägger en plastinklädd hand på Michels bara arm. Hon är trött, alla som jobbar här är trötta och ingen vet om orden når fram. Ändå fortsätter de att tala med patienterna.
– I dag har vi den 15 december, säger hon till Michel. Klockan är tre på eftermiddagen. Och du har drabbats av covid.
15 december.
Antal covidpatienter som får intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset: 18
Under den första coronavågen utsattes iva-sköterskan Daniel Lindahl, 41, och hans kollegor för en prövning som saknar motstycke i svensk sjukvård. De gick till jobbet de där vårveckorna utan att veta om respiratorerna och intensivvårdsplatserna skulle räcka till. Eller om det ens fanns tillräckligt med skyddsutrustning, handsprit och masker.
Det rådde kaos, saknades rutiner för nästan allt.
Men de bet de ihop, klarade påfrestningarna och lyckades rädda liv.
Nu ligger skyddsutrustningen prydligt staplad i kartonger medan salen där de badade i svett bakom skyddsplasten är luftkonditionerad och sval.
Bristen nu handlar om något annat. Om människor.
Daniel Lindahl undrar hur länge han själv kommer att härda ut.
I nio månader har han inte kunnat lita på att en ledig dag i almanackan förblir ledig. Alla planer är preliminära. Hustrun och de två döttrarna, elva och fjorton år, har fått se allt mindre av honom när tillvaron snurrat kring jobbet.
När han kommer hem är han disträ, förlägger nycklar i skor och vill helst bara lägga sig och sova.
– Jag är rädd för att inte räcka till på jobbet, säger han.
Han spritar händerna ännu en gång. Snörar fast skyddsdräkten i nacke och midja med handgrepp som numera satt sig i ryggmärgen. Drar på sig mask, hårskydd, visir och handskar, drar upp den gnisslande skjutdörren och kliver in i covidsalen.
Radion står på. Det är presskonferens på Folkhälsomyndigheten i Solna, fyrtio fågelmil bort.
153 nya dödsfall rapporteras. Den andra coronavåg statsepidemiolog Anders Tegnell först inte räknade med skulle komma och senare trodde skulle bli mildare än i omvärlden sköljer över Sverige med full kraft.
Utvecklingen är nu värre än Folkmyndighetens eget värsta scenario. Dödligheten i Sverige sticker än en gång ut i världen.
Iva- och narkossköterskan Lena Jensen, 54, blickar in i dataskärmen. Ansiktet bär spår, masken har letat sig in i huden, som på alla som jobbar här.
Som sektionsledare är det är hennes uppgift att se till att det finns vårdpersonal på plats. Men luckorna i Excel-arket lyser röda.
– Redan i kväll och i natt finns det hål som måste täckas, säger hon.
Problemet är att de som kan tänka sig att jobba extra redan gör det. Och många av kollegorna orkar inte ens svara när hon ringer.
– Jag förstår dem. De flesta har en familj som de knappt har sett sedan i mars.
Regndroppar slår mot fönsterrutorna. Den gråsvarta himlen flyter samman med sjukhusets dystra sjuttiotalsarkitektur.
Under våren sken solen nästan varje dag. Årets december kan bli den mörkaste sedan 1934, enligt SMHI.
Målet att besegra viruset finns kvar, men adrenalinet som bar Daniel, Lena och deras arbetskamrater genom den kaosartade våren har mattats av.
Fajten nu är dubbel. De måste besegra den egna utmattningen också. Klara sig utan kollegorna som gått in i väggen.
Lena Jensen säger att det viktigaste för henne och kollegorna inte längre är lönepåslag eller ersättningsnivåer utan att få tid för återhämtning.
– Vi måste ta hand om patienterna, men det finns en gräns för hur mycket vi orkar.
Hon håller handen en bit ovanför huvudet.
– Och just nu står det oss hit.
Att lämna sjukhuset är som att kliva in i en parallell värld. När hon besöker sin lokala mataffär och ser folk som strosar runt och trängs och bidrar till smittspridningen vill hon bara ställa sig och skrika.
Det har gått nio månader.
Hur kan de fortfarande inte ha förstått?
Michels mage fylls och sjunker ihop. Röda, vita, gröna, gula, svarta slangar och sladdar går in i honom. Kurvor och siffror visar hans värden i realtid. Blodtryck, puls, syresättning och medicinnivåer.
Fram till slutet av november levde han ett vanligt liv, som gift tvåbarnsfar.
Sedan smittades han av coronaviruset och drog nitlotten i ett lotteri där vinnarna bara får en lättare förkylning och förlorarna dör.
Nu har han varit nedsövd i två veckor.
Intill Michel ligger en man i hans egen ålder, också nedsövd. På den tredje britsen ligger en kvinna, bara något år över trettio. Kontaktbar under korta stunder, men lika sjuk som de andra.
Var och en har en sjuksköterska och en undersköterska vid sin sida dygnet runt. De måste vändas var tredje timme för att undgå trycksår och ta upp syre på bästa sätt.
Momentet är tungt och omständligt. All livsuppehållande utrustning måste skyddas.
Skjutdörrarna till covidrummet är klädda i glas. Det händer att anhöriga står därutanför och blickar in mot sina älskade. Men smittorisken gör att det går långt mellan besöken.
Daniel Lindahl är van att få en bild av patienterna, bortom den medicinska. Känna till saker som att den svårt hjärtsjuke mannen är egenföretagare eller att den cancersjuka kvinnan sprungit elva maratonlopp.
Covid-19 är lika lömsk som opersonlig.
Michel ska opereras. Ett hål i halsen ska göra det möjligt att spruta in syre direkt i strupen. Det kommer att minska infektionsrisken och göra uppvaknandet – om han vaknar – mindre obehagligt.
– Patienterna är under stark narkos och hallucinerar. Om de plötsligt känner en slang i halsen kan de drabbas av panik, säger Daniel Lindahl.
Han tar ett blodprov för att säkerställa att sextioåringen får tillräckligt med syre.
– Vi ska lyssna på dina lungor nu. Och känna på dina fötter, säger han till den nedsövde.
Kanske tränger något fram genom narkosen.
Men i natt fick Michel en svår dipp. Syreupptagningen föll hastigt under en period, innan den repade sig.
Den trettioåriga kvinnan vaknar till, mumlar något och faller bort igen.
Undersköterskan Mehri Frisk fuktar Michels ögon. Smörjer in hans läppar med rapsolja, för att de inte ska spricka. Rakar honom, borstar tänderna. För en kam genom hans toviga hår.
Gör den omvårdnad, som hon tyckt varit så viktig ända sedan hon jobbade sin första dag på Östra sjukhuset för trettioett år sedan.
Masken stramar under Daniel Lindahls visir. Han märker hur den påverkar honom. Efter ett par, tre timmar här inne är han nästan groggy.
Daniel blir avlöst för lunch mer än en timme för sent. Han gör sig redo för att sitta ostörd en stund i personalrummet, men hejdas av telefonen.
En nära anhörig till Michel ringer. Hon är orolig, ställer fråga på fråga.
Kommer han överleva?
Daniel har få svar att ge. Covid-19 följer inga kända mönster.
Avdelningen må utgöra fronten i ett dödligt krig, men här finns ingen påtaglig yttre dramatik. Bara tidskrävande, mödosam livräddning.
16 december.
Antal covidpatienter som får intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset: 21
Olaf Gräbel, överläkare och verksamhetschef, stannar till i korridoren mellan två möten. Arbetet kretsar kring att hela tiden ha en plan för nästa patient.
– Vi har en mycket, mycket allvarlig och ansträngd situation, säger han.
Alla som behöver intensivvård erbjuds det, enligt verksamhetschefen.
– Men antalet covidpatienter ökar kraftigt samtidigt som vi har en stor personalfrånvaro. Och denna kombination är… inte bra.
Olaf Gräbel säger sig aldrig ha varit med om en lika hög frånvaro av läkare under sina tjugo år i yrket.
– Personalen är trött, överansträngd. Jag är förvånad över att så många ändå ställer upp.
Han fruktar att beviljade julledigheter kan behöva dras in. Och sedan, när pandemin äntligen är över, väntar all uppskjuten övrig vård.
Även om vaccinet bryter smittspridningen är ljusningen långt borta.
– Folk frågar mig: när får jag ledigt? Jag har inga svar att ge.
Undersköterskan Erika Andersson-Rask och narkossköterskan Sixten Lindblom kränger på sig de vita plasthandskarna. Varje transport innebär en risk för patienten.
Men pusslandet måste fortsätta.
Platser ska frigöras på infektionskliniken, i en annan del av sjukhuset. Då måste George, en storväxt svårt sjuk man i sjuttioårsåldern, flyttas till covidsalen på intensivvårdsavdelningen i andra änden av sjukhuset.
Lotta Koitrand är vårdenhetschef på avdelning 302 på Infektion, som tar emot de akut svårt sjuka covidpatienterna och påbörjar intensivvård när det behövs. Fram till i slutet på förra veckan upplevde hon att läget på avdelningen var under kontroll. Det var inte så många som behövde intensivvård och många av dem som ändå gjorde det klarade sig med högflödesbehandling med syrgas i stället för att sövas ner och kopplas till respirator.
Därefter har något hänt.
– De senaste två dygnen har varit galna. Inflödet av patienter har ökat markant. Och de är jättesjuka, säger hon.
Vanligen får runt 120 patienter intensivvård på enheten varje år. Siffran hittills i år är mer än tre gånger så stor.
Hon försöker tänka på ljuspunkterna, som ger hopp. De oväntade tillfriskningarna.
Som patienten som efter att ha vårdats i fyra månader en dag hämtades upp utanför hennes avdelning – i en gul sportbil.
Två väldiga fötter sticker fram under lakanet. George är medtagen, men fullt vaken.
Ögonen far oroligt runt, som för att registrera allt som sker runt honom. Han öppnar munnen. Tar sats och lyckas säga något genom syrgasmasken.
Sixten och Erika lyssnar uppmärksamt, men orden går inte fram.
George talar ett språk ingen i salen förstår.
Några minuters väntan, ett hålrum i logistikpusslet. Hostattacker tränger genom väggarna.
Fler kommer in i salen. De bildar en cirkel runt Georges brits, som om den vore scenen på en teater. Sedan gör de sig redo för lyftet.
– På tre? Ett, två, tre!
De för över honom till den rullbara britsen. Flyttar slangar och sladdar och slår på syrgasen igen.
Erika ler med ögonen och håller upp en plasttumme mot den sjuke.
– Du är jätteduktig.
George blinkar till med ögonen.
Lukten av desinfektionsmedel sprider sig när den frigjorda britsen spritas. Nästa patient är redan på väg in.
Erika och Sixten har plockat ihop Georges tillhörigheter, mobiltelefonen, laddaren och glasögonen, och lagt allt i en liten påse intill huvudkudden. Nu rullar de honom genom Östra sjukhusets korridorer och kulvertar.
Sängen liknar ett rymdskepp med sina blinkande skärmar.
Erika och Sixten pratar om våren. Om känslan av maktlöshet när patienter plötsligt vände, blev sämre och dog. Men också om kraften, viljan och sammanhållningen.
Det piper till från en medicinpump. De stannar. Läser av värden, gör nödvändiga korrigeringar och rullar vidare.
Glasdörren till covidsalen dras upp. George rullas in bredvid Michel.
Det kommer besked om att ännu en patient ska tas hit från Infektion, en medelålderns kvinna.
Men bara någon timme senare kommer nya uppgifter. Kvinnan har dippat och är för skör för att transporteras.
Nyheterna står på igen. Spåren av coronavirus i avloppsvattnet i Göteborg rapporteras öka explosionsartat. Koncentrationen är nu sextio gånger högre än i våras.
Samtidigt har Västa Götalands regionstyrelse fattat ett beslut: alla anställda ska få 1 500 kronor var i julbonus.
Nere på stan fortsätter julhandeln och trängseln i butiker och gallerior.
Iva- och narkossköterskan Lena Jensen bönar och ber, tjatar och pressar, för att förmå kollegorna att rycka in.
Än så länge lyckas hon. Men priset blir allt högre.
Själv har hon inte ens plockat fram adventsljusstaken hemma i lägenheten i år. Det är ingen idé, eftersom hon ändå ska jobba hela julhelgen.
Hon kom hit klockan halv sju i morse och ska stanna till halvtio på kvällen, har samma tider i morgon, och är på tok för trött för att inte gå rakt på sak: smittspridningen i samhället just nu fyller henne med panik.
– Det som händer på stan i dag får vi ta hand om här om två veckor, säger hon.
Hon konstaterar att det vore sent att införa krav på munskydd för allmänheten nu – men inte för sent.
– Jag har en enda önskan i jul, att folk hjälper oss genom att stanna hemma.
Hon tänker på kollegorna som redan slutat, till följd av utmattning och stress. Undrar över hur vintern och våren ska bli. Och vad det som händer just nu egentligen betyder för svensk sjukvård på sikt.
– Vi tog knäcken på många redan i första vågen. Jag är rädd för att vi kör slut på resten nu.
Fotnot: Michel och George heter egentligen något annat.
