Nyhetsjakt – sällan hand i hand med anständighet

Staffan Heimerson

Ja, ja, ja. Deras beteende är osmakligt (och sannolikt ­kriminellt). Det som hänt visar, att ingen anständighet finns i sensationspressen. Fy fan.

Men mera än så är inte att säga i skandalhistorien om News of the World och dess reportrars inbrott i celebriteters, politikers och brottsoffers röstbrevlådor.

Nyhetsjakt och anständighet går nämligen sällan hand i hand. Och i bred mening: så ska det vara.

Jag funderar över detta en dag som känns lite högtidlig för mig. Det råkar vara exakt 60 år sedan jag blev reporter. Jag hade en julidag 1951 gått in på Engelholms Tidning för att vara vikarierande telefonmottagare. Jag misslyckades; jag skrev inte fort nog. Jag blev korrekturläsare; jag slarvade. Ägaren som också var chef­redaktör gav order till redaktionschefen: ”Pågen är för dum. Gör han till reporter.”

Så blev det. Sen dess har jag fått vara med om  a l l t . Nej, inte Eurovisionsschlagern, heller inte Filmfestivalen i Cannes och ­inte Almedalen. Men jag har tiden för mig.

Det har varit (och är) ett bra jobb. Nja, knappast  j o b b.  Ett k a l l ?  Absolut inte. Journali­stik är en  l a s t.

Det finns många slag av reportrar. En del är finare. Andra är nytti­gare. För att finjournalisterna ska ha något att analysera, kultur­redaktörerna något att kommentera och allmänheten någonting att diskutera eller förfasa sig över behövs det n y h e t e r.

Nyheter är per definition uppgifter som ni tidigare inte känt till.

Nyheter kommer till antingen ­genom pressmeddelanden och kommunikéer. Det företag, myndig­heter och enskilda ­människor  v i l l  ha ut. PR. ­Nyheter är – enligt en annan defini­tion – det människor  i n t e  vill ska stå i tidningen. ”All the rest is adver­tising”, som det heter på Fleet Street.

Alternativet är nyheter som kommer till genom ihärdighet, slughet och tur från reportrar på fältet. Dessa reportrar använder metoder som gör att de i Amerika kallas ambulance chasers och i Storbritannien foot-in-the-­door-reporters. Ni har sett dem i Billy Wilders hejdlösa film ”Stoppa pressarna”.

Det finns bland nyhets­jägare en adel som kallas grävare och skjutjärnsreportrar. Alla har gemensamt, att de stimuleras av ­effekten. Rubrikernas storlek och att ­någon ska gå i taket av ilska. Ofta bekänner de sig till jesuitens levnadsregel, att ändamålet ­helgar medlen.

Gott nog. Reportrar ska tro på avslöjanden och scoop på det sätt som ärkebiskopen ska tro på Den helige ande.

Även hyllade avslöjanden ­använder metoder av den typ, som lockar fram dagens sken­heliga fördömanden.

Om sitt Watergatescoop 1972-74 avslöjar avslöjaren Carl Bernstein, att han ”kom över listor över telefonsamtal och kopior av hur kreditkort använts”. Tror ­någon att man snokar fram dessa privata dokument utan ett inslag av brottslighet?

Om sitt IB-scoop 1973, det största i svensk historia, har de unga avslöjarna senare avslöjat, att avslöjandena om IB:s assi­stans till israeliska Mossad kunde de göra tack vare tillgång till brev, som de initierat en sympatisör att knycka ur IB:s postboxar. Båda skriver om det i sina respektive memoarer. Den ene använder kapitel­rubriken: ”Stöld av IB:s post.” En nyttig handling för ­landets moral. Men olaglig.

Jag tror att många reportrar i likhet med mig har lagt örat mot dörren för att tjuvlyssna till en sluten rättegångsförhandling. Mången har försökt kika genom nyckelhål.

I en ny tid med drastiskt ändrade kommunikationsmönster – mobiltelefoner, Facebook, mejl och fan och hans mormor – äger jakten på fakta inte rum vid postboxar och genom nyckelhål. Det handlar om fejkade Facebook- och Twitterkonton och reportern är ute och snokar på nätet. Wikileaks, av så många hyllade avslöjanden, är resultat av stölder via nätet.

Detta är inget som vinner allmänhetens aktning. Men kanske ger det en nyhet.

Jag hade inte kunnat skriva ­detta försvar för förfärlig journalistik, om jag inte 19 år gammal fått jobb på Kvällsposten och där börjat ­läsa Londontidningar. Jag fick då också i mina händer Fleet street-legenden Hugh Cudlipps memoarer med titeln ”Publish and be damned”. Cudlipp försvarade sensationalism:

”Sensationalism innebär inte att fakta förvrids. Det menas en livlig och dramatisk presentation av händelser i syfte att göra ett kraftfullt intryck i läsarens ­sinne.”

Jag hoppas mina 60 kommande reporterår blir lika kul som de 60 första.