Sex, lögner & lycka
Uppdaterad 2016-01-04 | Publicerad 2015-12-17
Bland de bästa svenska romanerna från det senaste halvseklet
Lars Gustafssons förra roman Mannen på den blå cykeln var lite tröstlös och förströdd. Tankspriddheten i Doktor Wassers recept är däremot mycket skärpt och väl anpassad till en åldrad berättares minnesbilder.
Det är en roman om att bokstavligen välja sitt liv. Det handlar om valets svindlande och oemotståndliga mystik, den som i vardaglig borgerlig retorik blir något så trivialt som den välbeställdes och välinformerades rätt och glädje att välja bästa distriktsläkaren. I romanen är det på blodigt metafysiskt allvar.
Lögnaktigheten har gått i arv i berättarens familj liksom insikten att omgivningen mer beredvilligt än man kan tro hjälper till att upprätthålla lögnerna. Detta ger utrymme för en del underhållande fantasterier i kanten av berättelsen men också för dess huvudlinje.
Kent Andersson från Norberg förvandlar sig i ungdomen lekande lätt till den i Östtyskland utbildade läkaren Kurth Wasser som sedan gör en osannolik karriär i vetenskap och byråkrati. Livet kröns stilenligt med nekrolog i Svenska Dagbladet 2012.
”Inte har livet någon mening inte. Men man kan ge det en mening.” Det är precis vad som sker i denna muntra men i grunden ganska förfärliga historia, en förfärlighet som ligger precis lika mycket i det berättade som i det förtigna. Vi som läser får aldrig glömma att denne Kurth Wasser ljuger oss rakt upp i ansiktet.
Hans erotiska karriär är minst lika imponerande som hans administrativa, ty detta är något så ovanligt som en intelligent erotisk roman. Till och med matematiska ekvationer blir erotiska – om samma saker händer på båda sidor om likhetstecknet infinner sig njutningens svindel. Visst använder Kurth Wasser kvinnorna för sin bedrägliga karriär, men också de använder honom.
Man känner igen de västmanländska skrönorna från förr. Tekniskt begåvad pojke lagar uttjänt båtmotor på det mest förbluffande sätt. Livets taskspel uppförs på en osannolik marknad på ett avsides torg i Västerås. Kent Andersson är en utbrytarkung ur själva tillvaron, och när Kurth Wasser hotas av sanningen blir det nermörkt i det där varietétältet igen så att ingen ser vad som händer när han gör sig fri.
Är det så här en maktmänniska ser ut inuti? Uppfinner han eller hon sig själv och sin omvärld så lättvindigt? Jag misstänker att den egentlige herr Gustafsson är skeptisk mot all slags social konstruktivism, men likförbannat har han med mästerskap skildrat just ett maktfullkomligt påhitt utan substans, en människa som blott består av sin sociala position.
Tidslinjen med tillhörande tidsfärger blir dock otydlig. Femtiotalet är någorlunda klart i detaljerna men senare tider blurrar ihop sig. Men vem har rätt att kräva realism av en pikaresk, en filosofisk fantasmagori?
Detta är dock min enda invändning mot denna roliga och djuptänkta roman. Den är på något förunderligt sätt lycklig Jag tror man får gå tillbaka till Tennisspelarna från 1977 och Windy berättar från 1999 för att hitta motsvarigheter i författarskapet. Visaren råkar faktiskt stanna på två av de bästa svenska romanerna det senaste halvseklet.
