Jenny blev au pair - vid 44 års ålder

"Det var dags för förändring i mitt liv"

Hennes egna barn var utflugna, och hon hade bara sig själv att ta hand om.

Då kanske inte första idén är att bli au pair i London. Men det tyckte Jenny Busk, 44.

– Det var dags för en förändring i mitt liv.

Våren förra året jobbade Jenny Busk med datorer på en servicedesk. Några månader senare bodde hon i ett flickrum i London med ansvar för en treåring och en baby.

– Jag ville ta chansen att göra något annat, berättar hon nyligen tillbaka i Sverige.

Det började med att företaget som hon arbetat på i tolv år på lade ner. Döttrarna, 19 och 25 år, hade flyttat hemifrån.  Jenny Busk bodde ensam, och plötsligt fanns det inget som band henne till uppväxtorten Bräcke längre.

– Jag hade lön i ett år och ville prova något nytt. Jag var sugen på London, men det var väldigt svårt att hitta bostad. Då tänkte jag att om jag blir au pair får jag husrum, ett socialt nätverk och en familj som vill att jag ska ha det bra.

I sin ansökan till en brittisk förmedling ursäktade sig Jenny för sin ålder, men det blev inga problem. Den familj hon helst ville till bestämde sig för henne efter anställningsintervju via Skype.

Sade upp lägenheten

Jenny sade upp sin femrumslägenhet, sålde möblerna och sparade lite prylar hos sin mamma. Den 6 oktober ringde hon på i det som skulle bli hennes hem för tio månader.

Mamman i huset studerade juridik på annan ort flera dagar i veckan, och pappan arbetade mer än heltid. Jenny fick ta hand om 3-årige Thomas och lillasyster Sofia, då nio månader.

– Jag var inte ett dugg nervös för att sköta barnen. Brorsan har sex barn, ett par av dem små, så jag var van vid barn.

Trots det var de första veckorna en rejäl utmaning.

– Hade jag varit 19 år hade jag nog vänt och åkt hem! Allt var nytt för familjen och 3-åringen var rätt bortskämd i början. Jag är så van vid att säger jag nej så är det nej. Jag ville gå efter mina regler, precis som det fungerar med mina brorsbarn. Men här var det svårare än jag trodde.

Allra första dagen skrek pojken i över en timme för att han ville se på tv mer än föräldrarnas gräns.

– Jag var tvungen att ringa pappan, fast det satt långt inne. Som tur är var den lilla en ängel, alltid lugn och sov på sina tider.

Mat, husrum, fickpeng

Redan första veckan började det bli lättare. Allt eftersom tiden gick kom Jenny allt närmare både föräldrarna och barnen. Hon bodde i sitt lilla rum och vande sig vid att leva i en annan familj. "Lönen" var mat, husrum och fickpeng.

– Barnen blir som ens egna, delvis. Sofia lärde sig ju svenska ord, som "tittut". Vi kom varandra nära alla tre. Den sista veckan innan jag skulle åka tillbaka var riktigt tung. Fy. När jag satt i soffan med barnen kom tårarna.

Vad var det bästa med tiden som au pair?

– Jag har lärt mig att allt inte behöver vara på mitt sätt. Jag har levt ensam i många år och bestämt allt. Nu fick jag lära mig en annan familjs sätt att leva.

Och vad var jobbigast?

– Samma sak: Att anpassa mig till deras rutiner och regler. Som att vi vuxna inte åt med barnen. Det var också märkligt att det var självklart att pappan gick till puben efter jobbet.

Fullspäckat schema

Jenny blev också förvånad över att barnen hade så mycket aktiviteter trots att de var så små: konstklass, fotboll, babygympa, musikklass... Det var fullspäckat schema.

Jenny Busk hade kunnat tänka sig att stanna kvar i London. Men precis när familjen frågade om hon ville jobba i ett och ett halvt år till, med högre lön, hade hon fått jobb hemma. Hon bytte datorer mot ansvar för frukt och grönt i en mataffär.

– Det var ett svårt val. Men jag bestämde mig för att åka hem, jag hade ställt in mig på det.

Blir det fler äventyr?

– Man ska aldrig säga aldrig. Jag känner inga gränser längre, det är jag som sätter dem själv. Det konstiga är att jag som ung inte hade några sådana här idéer eller drömmar. Att flytta från Bräcke fanns inte på kartan.

Nu har Jenny blivit sambo med en man hon träffade precis innan hon stack till London. Hon trivs med jobbet i livsmedelsaffär. Och så har hon en speciell sak att se fram emot: I september åker hon till "sin" familj i London för att gå på 4-årskalas.

Cecilia Gustavsson