Cameron trodde inte att han tog någon risk

Brexit-omröstningen ännu en osäkerhetsfaktor i en redan skakig värld

Usel tajming Mycket i världen har förändrats sedan David Cameron utlyste folkomröstningen – sannolikt mest av inrikespolitiska skäl.

London. Vissa katastrofer och kriser går att undvika.

Brexitomröstningen tillhör dem som är en både onödig och ovälkommen påfrestning som riskerar att göra en redan osäker värld ännu skakigare.

Vad tänkte David Cameron på egentligen?

Det är andra gången på 40 år som britterna röstar om sitt medlemskap i EU.

Medlemskapet i EU är inget man hoppar ut och in i som på en dubbeldäckare.

Men om man nu ska rösta om det så verkar det rimligt att väljarna åtminstone vet vad de ska ta ställning till. Att det finns två tydliga alternativ. Så är inte fallet.

En brexit kan innebära väldigt olika saker beroende på vilken typ av avtal Storbritannien kan få om folkmajoriteten röstar för att lämna. Men det kommer att ta år av förhandlingar att nå dit.

Under tiden kommer stor osäkerhet att råda. Osäkerhet är det värsta marknaden vet och det gör det också svårt för vanliga människor att förutsäga hur deras röst påverkar deras framtid.

Flera av många britter jag mött den senaste månaden tycker det var oansvarigt av premiärminister David ­Cameron att lägga över ansvaret för ett så viktigt avgörande på vanliga människor som har små möjligheter att sätta sig in i vad ett utträde egentligen innebär.

Så hur tänkte egentligen David Cameron när han 2013 utlovade en folkomröstning?

Skälen hade egentligen väldigt lite med det brittiska EU-medlemskapet att göra. I själva verket handlade de mer om hans möjligheter att bli omvald.

Inom de konservativa fanns och finns en stor spricka i inställningen till EU. Lägg till det att ett nytt parti, Ukip, stormat fram i opinionsmätningarna med två frågor på sin agenda, fientlighet mot EU och mot flyktingar.

Cameron var orolig för att så många av hans väljare skulle fly till Ukip vid valet 2015 att han skulle förlora makten. Löftet om en folkomröstning skulle få dem att stanna kvar.

Vid den tidpunkten såg risk­tagandet litet ut. En klar ­majoritet av britterna ville stanna kvar i EU. För Cameron var det en win-win-situation. Han skulle få slut på flykten till Ukip och ändå inte riskera Storbritanniens ekonomi.

Det var då det.

I dag ser opinionsläget väldigt annorlunda ut. Även världen ser väldigt annorlunda ut.

Sedan Camerons löfte har Ryssland ­invaderat Ukraina och annekterat Krim. Kriget i Syrien har förvandlats till ett regionalt storkrig och vissa menar att det redan är ett världskrig eftersom stormakter som Ryssland, USA, Iran, Storbritannien och Frankrike alla deltar i strider på ett eller annat sätt.

IS har tagit över med en ny typ av terror som hotar vanliga människor i hela västvärlden.

Camerons löfte kom innan en gigantisk flyktingström hotade att destabilisera hela EU-projektet. Detta ovanpå de tidigare kriserna med euron och Greklands gigantiska skulder.

Och den högerpopulistiska våg som vi då bara såg början av har nu slagit ut i full blom.

Brexitomröstningen är därför sällsynt dåligt tajmad. I en värld där alltfler känner att det skakar under fötterna skulle ett ja till brexit ytterligare destabilisera Europa. ­Åtminstone på kort sikt.

Vilket inte är detsamma som att jorden går under ifall britterna lämnar.