Då: Gaddafis minister I dag: En rebelledare
Var rebellerna står politiskt är lika grumligt som kaffesump
För mindre än ett år sedan var han Gaddafis justitieminister.
Nu leder Mustafa Abdul Jalil rebellernas övergångsregering.
En indikation på att Libyens väg mot demokrati är allt annat än garanterad. Landet kan lika gärna gå Iraks väg mot kaos.
Var rebellerna står politiskt är lika grumligt som kaffesump även om de muntligt bekänner sig till frihet och demokrati.
Mustafa Abdul Jalil är långtifrån den ende i övergångsregeringen som tidigare varit Gaddafi trogen. Det innebär inte att de är olämpliga men det sätter vissa frågetecken för deras demokratiska trovärdighet.
Beskedet från rebelledningen har hela tiden varit att fria val ska hållas 6-7 månader efter Gaddafis fall. Men som vi sett i såväl Tunisien som Egypten finns en tendens i den arabiska vårens kölvatten att valen hela tiden skjuts framåt.
Vet lite om de nya makthavarna
I strävan att bli av med Gaddafi och i brist på alternativ har omvärlden accepterat det Nationella övergångsrådet, NTC. Över 30 länder ha redan erkänt National Transitional Council som Libyens legitima regering. Bland dem Frankrike, USA och Storbritannien.
Trots att omvärlden i grund och botten vet väldigt lite om hur de nya makthavarna tänker sig att ett framtida Libyen ska se ut.
Inom rebellrörelsen finns starka spänningar. Något inte minst mordet på deras förre armechef Abdul Fatah Younis visar.
I över 40 år var Younis Gaddafis närmaste man. Han hoppade av i slutet av februari och gjordes snabbt ansvarig för rebellernas offensiv mot Tripoli. För några veckor sedan hämtades han av en milisstryka till ett möte med NTC. På vägen fördes han bort och mördades. Kroppen var svårt bränd men bar ändå spår av tortyr.
Överens om en enda sak
NTC-ledaren Jalil har vägrat svara på frågor om Younis död och därmed bidragit till spekulationerna om att någon i rådet planerat hans död.
Den 8 augusti tvingades alla i övergångsrådets "regering" att ställa sina platser till förfogande därför att man inte låtit utreda omständigheterna runt Younis död. Ministerposterna är fortfarande vakanta.
Medlemmarna i övergångsrådet har bara varit helt ense om en enda sak; att Gaddafi måste bort.
Så länge diktatorn suttit kvar har man utåt kunnat hålla enigheten. När Gaddafi försvinner är risken stor att avgrunden öppnar sig. I ena änden av spektrat finns västerländskt utbildade människor som tillbringat många år i exil, i det andra radikala islamister som kämpat i Irak mot USA.
Deras bild av hur ett framtida Libyen ska se ut skiljer sig åt radikalt. Alla vill lägga beslag på oljeinkomsterna.
NTC är en skapelse av Benghazi och östra Libyen. Traditionellt finns motsättningar med de västra delarna som är illa representerade.
Rebellerna i västra Libyen har skött sina strider på egen hand. Varje stad har haft sina styrkor och sina befälhavare. Vissa har öppet vägrat lyda order från Benghazi.
Långt ifrån stabilt
Historien visar att när en mångårig diktatur faller sönder så ersätts den mycket sällan av en stabil och välfungerade demokrati. Senast har vi exemplet Irak och Saddam Hussein.
Istället för det demokratiska skyltfönster George W Bush drömde om blev resultatet av Saddams fall en inbördeskrigsliknande situation som på vissa sätt var långt värre än diktaturen. Mer än åtta år senare är situationen i landet långtifrån stabil och demokratin allt annat än välfungerande.