”Pinsamt att vi sätter oss i den här situationen”
Uppdaterad 2012-09-15 | Publicerad 2012-09-14
HEMAVAN. Lite möra och nerkylda — men med breda leenden.
Efter nästan två dygn i snö och dimma på en tre meter bred klippavsats i Tärnafjällen är Oscar Skog, 22, och Anton Berggren, 22, i säkerhet:
– Vi var lite oroliga att ramla ner från klippavsatsen i sömnen, säger Oscar Skog.
Efter en stor insats av ett 15-tal fjällräddare och helikoptrar kunde de två unga Sundsvallsborna föras i säkerhet vid 15-tiden på fredagen. Då hade de levt på en tre meter bred och tre meter lång klippavsats med ett 50 meters stup under sig sedan onsdagskvällen.
”Tänkte ta en genväg”
Båda killarna har vandrat en hel del i fjällen och gjort lumpen, men gick vilse när de skulle göra en tvådagarstur till Tärnasjön ovanför Hemavan.
– Vi gick in i fel ravin, men tänkte att vi kunde ta en genväg över Södra Sytertoppen, berättar Anton.
Vid halvåtta-tiden på onsdagskvällen föll mörkret och de tvingades slå läger på klippavsatsen 1300 meter över havet på en glaciär. Runtom var det isigt och brant. Första natten hade de ingen täckning med mobilen, men försökte få kontakt med omvärlden med en ficklampa och morsekod.
– Första natten var mysig. Vi fick se norrsken och hade fin utsikt. Men det var lite kallt, säger Anton.
Sedan blev det värre. Efter att de hade lyckats kontakta fjällräddningen med mobilen på torsdagsförmiddagen kom ovädret:
– Det började snöa och ovädret höll på i 27 timmar, till klockan ett i dag, berättar Oscar.
Ingen såg dem
Under hela torsdagen hörde de helikoptrar. Då sprang de ut ur vindskyddet och viftade med grejer, men utan att någon såg dem. Ofta var sikten bara 1,5 meter.
Killarna hade med sig vatten, Bullens pilsnerkorv, två avocado och lite bananer. Under ovädret låg de i vindskyddet, i sovsäckar och på liggunderlag. Hela natten mot fredagen föll ett snöblandat regn:
– Andra natten var ganska jobbig. En fick vara upp medan den andra sov och hålla vindskyddet snöfritt, säger Anton.
Större delen av de knappt två dygn de höll till på klippan vistades de i vindskyddet, som de hade byggt av sitt tält. På dagarna satt de stilla:
– Till slut fick vi sittsår, säger Oscar.
Mobilen dog
På nätterna låg de nära varandra för att hålla värmen:
– Det är mysigt att ligga och skeda. Enda gången man kommer undan med det är med en polare, skrattar Anton.
Killarna hade inga ombyten med, men torkade de blöta strumporna innanför kalsongerna. Mobilen dog inte förrän på fredagsmorgonen, men ovädret och dimman gjorde att kontakten med omvärlden försvann på torsdagsförmiddagen.
Räddningspatrullerna letade länge på nordsidan av Södra Sytertoppen, inte på sydsidan där killarna var:
– Det är tydligen inte så många som går vilse där vi var, säger Oscar.
”Hela tiden sett det positiva”
När de fortfarande inte räddats på fredagsmorgonen började de planera inför att själva ge sig av på lördagen:
– Vi funkar ganska bra ihop. Vi har hela tiden sett det positiva och förväntat oss att folk ska komma. Och kommer det inte folk så fixar vi strapatsen. Vår i idé var att droppa packningen på 10 kilo och klättra ner själva på lördagen, berättar Oscar.
Men det behövdes inte. Klockan elva på fredagsförmiddagen fick fjällräddarna kontakt genom att ropa till killarna och vid 15-tiden kom en polishelikopter till klippavsatsen:
– De åkte med dörren mot kanten och vi gick på helikoptern i luften. Det var lite kul att se stället där vi hade suttit från luften, säger Oscar.
Bergsguider från Arméns jägarbataljon tog sig med hjälp av helikoptern in på klippavsatsen. De hjälpte killarna in i helikoptern och vinschades sedan själva upp i helikoptern.
”Jag är otroligt ledsen”
När killarna landade på Hemavans flygplats mötte Antons föräldrar Jonas och Tina Berggren:
– Har ni varit oroliga? Jag är otroligt ledsen att det här har drabbat er, sade Anton och fick två bamsekramar av föräldrarna.
Efter att ha undersökts på Tärnaby sjukstuga var de mycket glada:
– Det är otroligt skönt att komma ner. Nu kan man få ta en dusch och käka, säger Oscar.
I packningen hade de fortfarande de marinerade revbensspjäll och råa potatisar som de hade tänkt tillaga vid en öppen eld på fjället:
– Nu ska vi äta supermarinerade revbensspjäll och koka upp den råa potatisen, skrattar Anton.
De lovar att tänka sig för ordentligt innan de ger sig upp på fjället igen:
– Det är lite pinsamt att vi sätter oss i den här situationen. Men vi får visa lite mer ödmjukhet för fjället nästa gång, säger Anton.
Båda vill tacka fjällräddningen:
– Ett stort tack till alla som räddade oss. En extra ros till de som hörde oss när vi ropade.