– Min kropp bara dog

Ylva Niklasson

Efter 34 dagar på ön gick Erik Blomqvist in i väggen: Jag låg och skrek och grät

Dag 34 på ”Robinson”-ön kommer Erik Blomqvist aldrig glömma.

Han hade förlorat 14 kilo och kroppen sa stopp.

– Jag låg och skrek och grät på natten, säger han.

Nästan två meter långa Erik Blomqvist, 29, har vecka efter vecka kämpat för sin överlevnad i ”Robinson”. Flera gånger har han hängt löst i örådet eftersom hans stora starka kropp uppfattats som ett hot av de andra deltagarna. I tävlingarna har han dock inte lyckats prestera bra och han har endast vunnit immunitet en gång.

– Jag trodde själv att jag skulle vara bättre, men det var tuffare än jag någonsin kunde föreställa mig, säger han.

”Jävligt otäckt”

Men även för den vältränade smålänningen blev den fysiska och psykiska påfrestningen för stor till slut.

– Det var dag 34, en dag som jag aldrig kommer att glömma. Jag hade förlorat 14 kilo och min kropp bara dog. Det var jävligt otäckt, berättar han.

I kvällens avsnitt får tittarna se den utmärglade överlevaren ligga utslagen och stirra med apatisk blick ut i luften. Revbenen sticker ut och ögonhålorna är djupa och mörka.

– Hjärnan var med, men kroppen var borta. Benen domnade bort och jag hade ingen koordination. Jag var jättevarm ena sekunden och frös jättemycket nästa.

Paniken släppte

Natten blev en mardröm.

– Jag fick tarmvred och fruktansvärd kramp. Jag låg och skrek och grät. Doktorn fick komma och undersöka mig. Jag hade väldigt dåliga värden, men de kunde inte göra mer än ge mig vätske-ersättning, berättar han.

I flera timmar låg Erik i våndor och väntade på att morgonen skulle komma. Först när solen skymtade släppte paniken.

– Jag gick in i väggen helt enkelt. Men jag är så glad att jag inte gav upp, för när morgonen kom så kände jag mig starkare igen. Och när det var dags för tävling väcktes tävlingsinstinkten och jag hade full kraft igen, det är helt sjukt vad kroppen klarar, säger han.

Lärde sig mycket

I efterhand är Erik glad att han var med i dokusåpan för han har lärt sig mycket om sig själv.

– Det var så oerhört häftigt att kunna rubba på sina egna mentala begränsningar. När man tror att gränsen för svält, sömnbrist och utmattning är nådd, då har man hur mycket som helst kvar att ge, säger han.