”Foppa vann rysaren – och två miljoner svenska hjärtan”
Publicerad 2016-05-08
Kristoffer Bergström om finalen i ”Mästarnas mästare” 2016
Två OS-guld, två VM-guld, två Stanley Cup-titlar.
I mörkret på en spansk strand tog Peter Forsberg nästa seger.
Han vann två miljoner hjärtan.
Peter Forsberg drämmer en otänd fackla i backen, spänner musklerna och vrålar. Ur munnen väller en ström av vokaler, ett primitivt yl som först på slutet formas till riktiga ord.
– Aaauuåååh vad skönt!
Anders Eriksson plockar mer poäng under säsongen, Caroline Ek är snabbare fram till finalens slutmoment, men där tänder Peter segerbålet. Han har ägnat karriären åt att vinna, åt att lyssna till en inre röst som säger att nummer ett är normaltillståndet. Nu har han ännu en pokal. Aaauuåååh. Klart att det känns skönt.
Peter Forsberg är tidernas främsta svenska hockeyspelare och en av de största idrottare vi någonsin har haft. Men vidden av hans person har vi förstått först 2016, då den tjurige ångermanlänningen kliade sig i skägget och tittade rakt genom kameran, in i oss.
Självsäkerhet och humor
Han har varit vår trygga myspappa och vår lekfulla grannpojk. Vår statsminister och vår rebell. Vår egoistiska vinnare och vår självuppoffrande lagspelare.
Lyssna på altruismen i det första han säger i avsnitt ett, när han går upp mot mästarhuset, omgärdad av vad som i sammanhanget får anses vara en grupp sportdoldisar.
– Det är ett kanongäng. Jag kan inte tänka mig något bättre.
Lyssna på självsäkerheten och humorn i det andra.
– Om jag rakar av skägget tappar jag något kilo, så jag gör det om jag går till final. När jag går till final.
Uppenbart tv-fusk
Sedan starten 2009 har Mästarnas mästare effektiviserats. I den första säsongen bodde tolv deltagare ihop under nästan en månad, men framme vid säsong åtta är inspelningstiden slimmad. Produktionen hinner inte längre vänta in spontana samtal utan får placera idrottarna bredvid varandra vid bänkar och kafébord och kasta ut ämnen: prata om livet efter karriären, om blygseln som barn, om media!
Emellanåt har det känts konstruerat, som när vi läser att Peter Forsberg har med familjen i Spanien men ändå förväntas köpa att han sover alla nätter i mästarhuset.
Tar plats intill Stenmark
Andra gånger, betydligt oftare, har tv-fusket kvittat. Konceptet är ändå så lockande att vi gladeligen följer de tolv idrottspensionärernas matlagning, interngruff och käbbel. Vi ser dem svettas, skratta och bli kompisar. Och mest av allt ser vi Peter Forsberg.
Det är inte givet att du kan växla in sportsliga framgångar till folklig kärlek. Ställ Thomas Ravelli bredvid Tomas Brolin, Frank Andersson jämte Ara Abrahamian eller Carolina Klüft ihop med Annika Sörenstam så märker du att meriterna är jämbördiga men populariteten mycket högre hos den första.
De senaste veckorna har 2,4 miljoner svenskar – det högsta snittet i programmets historia – öppnat hjärtats ladugårdsdörr på vid gavel och låtit en hockeykille bosätta sig längst in, strax bredvid Ingemar Stenmark.
Peter hör hemma där.