Punkigast av alla är Istanbuls kissar i ”Kattfilmen”
Kattfilmen visar hur samhällen håller ihop.
Det är fredag, klockan är 20.00 och SVT bjuder på en repris av lekprogrammet ”Bäst i test”.
Att tv-utbudet går på lågvarv på sommaren är knappast en stark spaning. Men det är ändå exceptionellt att vi sedan fotbolls-VM fått typ norska friluftsprogram, ”Sommarkrysset” och repriserade fredagsmackor att sätta tänderna i.
Men en välkommen höstvind drar genom den sommarslöa tv-tablån. Nu verkar nämligen inköparna på SVT ha kvicknat till och bland annat fixat en av den senaste tidens sötaste, varmaste dokumentärer.
”Kattfilmen”, eller ”Kedi” som den heter i original, visas igen på lördag 23:00 i SVT2 och finns sedan förra helgen på SVT Play. Det är en turkisk film om gatukatter. Eller om Istanbul. Eller hur samhällen håller ihop (denna populära politiska fras).
Filmen, som kom 2016, visar de förtrollande kvarteren i Istanbul genom stadens hundratusentals hemlösa katter. Den följer sju missar på närmare håll, alla med sin egen personlighet och livshistoria. Kameran visar katternas tuffa liv på gatorna ur deras eget perspektiv, i en värld med slagsmål och svält – men också hur väl de tas om hand av den mänskliga delen av befolkningen.
Den ovanligt stora mängden gatukatter i Istanbul är en integrerad del av samhället. Ett lokalt bageri har sin tilltufsade stammis, hamnarbetaren har sin. Det är inte ovanligt att servitörens dricks går till veterinärräkningar för restaurangens katt. Kissarna har namn, de saknas när de är borta några dagar och får vatten och skugga när det behövs. Det byggs skydd och ställs ut skålar med mat överallt. Det är djupt rörande att se hur enkelt det egentligen är med empati. Man tar hand om varandra, den som har fisk den inte behöver matar någon annans ungar. Katt eller människa.
Filmen har gjort en ovanligt framgångsrik resa över världen för att vara en dokumentär med relativt låg budget, inte handla om gamla mordfall eller vara på engelska. I USA är filmen den tredje mest framgångsrika icke-engelskspråkiga dokumentären genom tiderna. Kanske kan filmskaparna delvis tacka kattens otroliga trendighet i internetkulturen för det. Som exempel kan nämnas att karaktären ”Grumpy cat” värderats till flera miljoner dollar och redan 2014 arrangerades en kattfilmsfestival på Södra teatern i Stockholm. Arrangören Anna Efraimsson sade då till P4 Stockholm följande om artens nyvunna status:
– Jag tror delvis att det handlar om att de skiljer sig från andra djur. De är husdjur och tama men de gör sin grej, det är en ”punkighet” och självständighet. Och de är sjukt söta.
Men internetkatterna får ursäkta, punkigast av alla är nog kissarna i Turkiets största stad.
Regissören till ”Kattfilmen”, Ceyda Torun, växte upp i Istanbul och umgicks så mycket med katterna att hennes mamma var rädd att hon skulle få rabies.
Hon beskriver filmen som ett kärleksbrev till staden och katterna. Dessutom vill hon ge ett annat, godare perspektiv på världen.
Tacka katten för det.
Veckans...
...brittiska thrillerrökare. I miniserien ”Trauma” blir Dan (John Simm) besatt av kirurgen som inte lyckades rädda hans knivskurna sons liv. Steg för steg kartlägger han mannens liv, samtidigt som hans eget helt faller i bitar. Psykologisk thriller om besatthet och skuld som finns i sympatiska tre delar på SVT Play.
...relationshaverier. ”Gift vid första ögonkastet Norge” (SVT) är bättre tv än vad det är relationsbyggande. Precis som i de andra versionerna havererar det mesta mellan de skapade paren och det blir både bråk och dödande tristess. Perfekt sommartittning för den som vill vältra sig i andras olycka en stund.
...läskiga svensk. Bill Skarsgård spelar den mystiske magre man som hittas gömd längst nere i källaren i fängelset i den fiktiva staden ”Castle Rock” (Netflix). Staden och serien bygger på Stephen Kings karaktärer och platser och den välläste kan säkert pricka av referenser på löpande band. Återstår att se om det blir rejäl fart i det här skräckdramat. Den unge Skarsgård är i alla fall fortsatt kompetent när det gäller att vara skrämmande.
...smärtsamma dokumentär. Aktivisten James Baldwins anteckningar från vänskapen med Medgar Evers, Malcom X och Martin Luther King Jr. ligger till grund för ”I am not your negro” som visas på söndag (SVT). Men minst lika mycket som den handlar om den afro-amerikanska kampens blodiga historia visar filmen hur den ser ut i dag. Smärtsamt är bara förnamnet.
...värdiga ”Billions”-arvtagare. Det började visserligen lovande, men nu börjar dramaserien ”Succession” (HBO) bli ett riktigt måste för oss som älskar maktstrider och skakiga imperier. Mediemogulen som står i centrum är löst baserad på Rupert Murdoch, men till och med det glömmer man när skådisinsatserna och manusets intensitet levererar i nivå med fantastiska ”Billions”. Kieran Culkin (ja, Macaulays brorsa) gör en roll man inte kan slita blicken ifrån.