– Sjukdomen gav mig livslust
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-03
Richardson hade gulsot när hon spelade in misshandelsscener i SVT:s succé ”Kungamordet”
Hennes öde engagerar en miljon tv-tittare. Men Marie Richardson, 48, tvekade länge att spela alkoholist och misshandlad hustru i ”Kungamordet”.
– Det är inte självklart att man vill vara halvnaken, blodig och full i tv om barnens klasskamrater kanske pratar om det, säger hon.
Förra veckans avsnitt av SVT-serien ”Kungamordet” slutade med stor dramatik. Reine Brynolfssons högt uppsatta politiker misshandlade åter sin hustru Linda å det grövsta. Ska hon stanna eller gå ifrån äktenskapet?
– Om så bara en misshandlad kvinna får mod att be om hjälp, så har det varit någon mening med serien, säger Marie, som ändå tvekade länge när hon fick erbjudandet om att spela Linda.
– Ämnet är så otroligt ansvarsfullt att ta sig an. Jag läste manus och gulpade och med något slags skräckblandad förtjusning tänkte jag: Hu, kan man göra det här och ska jag göra det här och vågar jag göra det här?
Hon funderade också över hur barnen skulle reagera.
– Nu är de precis i den åldern (7 och 12 år) när det kan vara känsligt vad mamma gör i tv.
På sjukhus i flera dygn
Men, som Marie säger, hon vägde för och emot och att ”sådana här roller inte växer på träd” och tackade ja.
Några dagar före inspelningsstart fick hon hög feber. Den gav inte med sig, så hon åkte in till sjukhuset – och blev kvar för provtagningar i flera dygn.
– Jag var jättenervös och fruktade det värsta, levercancer, som funnits i släkten.
Till sist kom beskedet: gulsot, hepatit A, en numera ovanlig sjukdom i Sverige.
”Jag var gul i hyn”
– Jag vet fortfarande inte när eller hur jag blev smittad. Jag var gul i hyn och ögonvitorna ett tag, sedan går ju sjukdomen över av sig själv efter ett tag.
Efter det blev det en rivstart på inspelningen.
– Det var två veckor i studion med bara alla scener där jag blir slagen, det var rätt tungt. Allra värst var de lågmälda spända scenerna när Reines rollfigur terrar Linda och man inte vet om det ska komma ett slag.
I slutändan fick sjukdomen, när det inte var så allvarligt, en positiv effekt.
– Man fick distans till vad som är viktigt. Det gav mig en otrolig kraft och lust att leva.