En ”Star wars”-serie som inte har kraften med sig
”The acolyte” har sina stunder men saknar den storslagna känslan
Publicerad 2024-06-05
TV-RECENSION ”The acolyte” utspelar sig i en tid för länge, länge sedan och hade kunnat bli en frisk fläkt i ”Star wars”-världen.
Men känslan är mer basalt än filmiskt och storslaget.
The acolyte
Del 1-4
Av Lesley Headland, med bl a Amandla Stenberg, Lee Jung-jae, Charlie Barnett, Dafne Keen, Rebecca Henderson, Jodie Turner-Smith, Carrie-Anne Moss, Manny Jacinto.
SCIENCE FICTION-MYSTERIUM. Ännu en ”Star wars”-serie från Disney+, efter ”The mandalorian”, ”The book of Boba Fett”, ”Obi-Wan Kenobi”, ”Andor” och ”Ahsoka”.
Den här utmärker sig genom att utspela sig i en relativt fredlig och outforskad tid för länge, länge sedan, ungefär hundra år före händelserna i ”Star wars: Episod 1 – Det mörka hotet”, i slutet av High Republic-eran. Och genom att både ha drag av kriminalare och mordgåta och vara en familjehistoria med helkvinnligt fokus.
Skaparen Lesley Headland har själv beskrivit den som ett möte mellan ”Frost” och ”Kill Bill”.
Protagonisten är den före detta padawanen/lärlingen Osha (Amandla Stenberg), som lämnade sin träning ofullbordad och nu utför farliga jobb som frilansande mekaniker, men plötsligt blir utpekad för mord på en jedimästare.
En händelse som för henne samman med två personer ur hennes förflutna; hennes gamla mentor Sol (”Squid game”-stjärnan Lee Jung-jae) och tvillingsystern Mae (också Stenberg), som har varit förmodad död i 16 år men nu dyker upp med en mörk agenda.
Stenberg gör ett habilt jobb med att i sina två roller förkroppsliga ”Star wars” klassiska dualitetstema, kring ont och gott och ljus och mörker, och Lee förmedlar mycket med små medel som en jedimästare av den mjukare skolan.
Manny Jacinto bidrar med lite kul som rackaren Qimir, Dafne Keen utstrålar värme och klokskap som Sols unga, nuvarande padawan, och Carrie-Anne Moss är naturligtvis perfekt som jedimästare med svart bälte i ”force-fu fighting”, även om vi får alldeles för lite av henne.
Och det finns en hårig wookiee-jedi! Och häxor.
Men dialogen är stolpig, karaktärerna hittills lite för ointressanta, och något vidare utforskande av samhället i stort under perioden görs inte, i alla fall inte i säsongens första halva, vilket känns som en outnyttjad möjlighet.
Och seriens absolut största svaghet är ett genomgående artificiellt intryck och en avsaknad av den storslagna äventyrskänsla och de filmiska kvaliteter som man förväntar sig av ”Star wars”.
Det här är mer en tv-serie, av gammaldags sort. Och den saknar ”det”.
”The acolyte” har sina stunder, och avsnitt fyra avslutas på ett sätt som skvallrar om att det bästa kanske är kvar.
Men någon ”The mandalorian” eller ”Andor” är det inte.
”The acolyte” har premiär på Disney+ den 5 juni.