Skruvar upp allt från ’Hotline Miami’ till 11

Hotline Miami 2: Wrong number är en fullkomligt uttömmande spelupplevelse

ACTION ”Do you like hurting people?”

Protagonisten Jacket får frågan i ”Hotline Miami” av en man iklädd tuppmask.

Han har inget svar.

Men spelet svarar åt honom – via de våldsamma massakrer han kommer att begå med de luddigaste av bakomliggande motivationer. Det är en enda lång interaktiv dokumentation av hans mentala förfall.

”Hotline Miami” är ett spel om våld. Det eggar spelarna att bana efter bana avrätta fiender på kreativa vis medan de pixliga omgivningarna målas med blod och hjärnsubstans. Ett förhäxande electrosoundtrack pumpar i öronen fram tills den sista fienden har fallit – varpå musiken plötsligt dör ut. Därefter tvingas man vandra tillbaka genom de nedsölade rummen, fulla med döda kroppar och kroppsvätskor, i fullständig tystnad. Och under tiden sjunker karaktären in i en allt sjupare psykos.

Frosseri i våld

Allting i ”Hotline Miami” är en konversation om underhållningsvåldets funktion, ända ner till de djurmasker som karaktärerna gömmer sig bakom – inte helt olikt hur spelaren själv gömmer sig bakom avatarer för att leva ut sina våldsfantasier – medan de begår sina dåd. Maskerna blir ett sätt att slippa ansvar, att återfalla i ett slags djuriskt tillstånd där djupt rotade våldsinstinkter är de enda drivkrafterna.

Och spelet är bra – delvis just på grund att det är våldsamt. Det är ett frosseri i underhållningsvåld som ställer frågor om vårt frosseri i underhållningsvåld. Dialogen mellan spelare och spelskapare ligger öppen genom hela ”Hotline Miami” – för den som vill delta i den. Vissa har istället valt att fokusera på den andra sidan av myntet och hur allt övervåld ”fick mig att könna mig som en gud”, som en skribent på spelsajten Rock Paper Shotgun beskrev det.

Extra allt

”Hotline Miami 2” är mer av allting från det första spelet. Dennaton har försökt skruva upp varenda reglage till elva: metapoängerna, tempot, längden, musiken. Och resultatet är ett spel som, medan det känns lite mindre strukturerat och omvälvande än sin föregångare, blir en förlängning av allt det stod för.

Det är väldigt svårt att bortse från den inramande dialogen. Det finns exempelvis ett gäng spelbara karaktärer som kallar sig för ”The fans” den här gången. De är beundrare av karaktärerna från det första spelet, vars blodiga massakrar har inspirerat dem att ge sig ut på egna mordodysséer i Miami.

Extrem våldsfixering

Men det mest uppmärksammade i spelet är en scen precis i början som simulerar en våldtäkt och ett mord. Eller det är åtminstone vad man luras att tro. I själva verket är platsen en filminspelning som leds av en filmregissör med extrem våldsfixering som tycker att det inte finns några gränser eftersom ”det bara är en film”. Karaktärerna är inhyrda skådespelare.

Denna lilla scen har fördömts kategoriskt av folk som inte testat spelet. Den har kallats ”konstlös” och billig och anstötande. Allt det där stämmer, mer eller mindre – och inom kontexten av ”Hotline Miami 2” är det inte enbart en dålig sak. Precis som de övriga spelmomenten är det sexuella våldet en del av konversationen. Det är en oundviklig del av den våldtäktskultur som vi så ofta glorifierar, och som spelet kritiserar.

Bannlyst i Australien

Det känns absolut som om den ökända scenen – som fick spelet bannlyst i Australien – är inkluderad för att ämnet är chockerande. Men det här är också vad mycket av metadialogen kring ”Hotline Miami” alltid har handlat om. Du ska känna dig äcklad snarare än cool. Till skillnad från filmer som ”Funny games”, som centrerat sitt budskap kring de våldsamma scener som tittaren själv regisserar i sitt eget huvud, har Dennatons ambition alltid varit att lämna allting på bordet. Spelsystemet är uppeggande och pådrivande medan våldet är kallt och rått och kladdigt.

Det är alltid svårt att kritisera användandet av våld genom att exploatera det. Men det här är knappast en ny företeelse. Filmer som ”Natural born killers”, ”A clockwork orange” och ”Drive” har rönt stora framgångar med samma metoder. Spelvärlden har emellertid sällan varit beredd att ta den här dialogen. Och när verk som ”Hotline Miami” dykt upp har de hyllats för sina system oftare än för sättet som de gör spelarna till medbrottslingar, som driver karaktärerna till vansinnets brant och sedan glatt knuffar dem över den.

Dränks i blod

Vad du får ut av ”Hotline Miami 2: Wrong number” beror i mångt och mycket på hur du väljer att se det. Det går utmärkt att betrakta som ett av de mest beroendeframkallande koncepten i modern tid – ett spel där våldet och dess motiv blir till en självuppfyllande poäng. Berättelsen, som utspelar sig direkt efter det första spelet och handlar om konsekvenserna som Jackets och Helmets utplånande av brottssyndikatet har inneburit, leder karaktärerna på en snitslad tur rätt in i helvetet.

Och så upprepar sig mönstret. Rum efter rum dränks i blod, de improviserade attackerna blir allt mer vågade, och det överlägset bästa soundtrack du kommer att höra någonstans i år dränker dina öron med åttiotalselectro och pumpande beats. Det är en fullkomligt uttömmande upplevelse.

Äcklade gudar

Samtidigt frågar den oss: Är det inte nog ännu? Behöver du fler spel som det här? Går du igång på det här?

Vad svaret blev förra gången dessa frågor ställdes illustreras tydligt av faktumet att ”Hotline Miami” fick en uppföljare. Svaret den här gången har sannolikt inte förändrats, trots att allting eskalerat.

Det är fortfarande ett spel som får folk att känna sig som gudar lika ofta som det får dem att äcklas av vad de håller på med. Och någonstans är det också ett kvitto på att Dennatons röst fortfarande behövs, trots att de redan sagt allt de vill säga med den här serien.

Carl-Johan Johansson