Vägrar måla i svart och vitt

The witcher 2 förtjänar verkligen att tas på allvar

ROLLSPEL ”The witcher 2” är ett spel som inte vill något hellre än att bli taget på allvar.

Många spel vill gärna uppfattas som vuxna och gödslar sina handlingar med svordomar, obscent våld och dåligt animerat sex. För någon som inte är bekant med spelserien är det antagligen svårt att skilja ”The witcher” från mängden till en början. Den innehåller ju alla de här sakerna. Och utvecklarna själva verkar inte särskilt bekymrade över sitt rykte. I maj förra året, samma månad som spelet släpptes till pc, prydde en av spelets kvinnliga karaktärer omslaget till den polska utgåvan av Playboy. Det är en ganska uppenbar provokation, och jag tänker att det är lite typiskt för vad det är som CD Projekt försöker göra. De tar i från tårna för att skaffa sig tillräckligt med armbågsutrymme. De vill vara mörka, vuxna och provocerande så ofta att det nästan blir parodiskt. Men bara nästan.

Människor – inte statister

”The witcher 2” är ett spel som vill bli taget på allvar, men det är också ett spel som förtjänar att tas på allvar. Ju längre in i dess värld man tränger, desto större respekt får man för hur genomtänkt, välgjort och intelligent det är. Spelet gör en poäng av att vända ut och in på fantasystereotyper på samma vis som ”Game of thrones”, och det lyckas med det förvånansvärt ofta.

Ta karaktärerna som ett exempel. Spelet gestaltar karaktärer som människor. Inte anonyma bakgrundsstatister vars enda syfte är att du ska kunna nyttja dem på något vis – utan människor. Och som alla människor har de brister. Mängder av dem. Faktum är att ”The witcher 2” innehåller några av de största rövhål som någonsin porträtterats i ett spel.

Våldtäktsmän, tjuvar, mördare, horkarlar, bedragare och folk som rent allmänt beter sig som svin eftersom de kan trängs med varandra i karaktärsgalleriet. Oavsett klass och kön har de allihop moraliska brister som lyser genom här och var. De är egoistiska, de ljuger och de förråder dig.

Det är fascinerande hur effektivt resultatet faktiskt är trots att både dialoger och röstskådespelarinsatser egentligen är ganska klichéartade. Men det är å andra sidan rätt mycket som fascinerar med ”The witcher 2” som inte alls skulle funka lika bra i andra spel. Det vägrar måla sin värld i svart och vitt.

Mer komplicerat än ”Mass effect”

Valen du tvingas göra är ett annat bra exempel. De spelar verkligen en avgörande roll för handlingen. De är en av anledningarna till att spelet bara klockar drygt tjugo timmar. Med rollspelsmått mätt är det ganska lite speltid, men det är inte på grund av att det inte finns mycket att göra – utan för att dina val hindrar dig från att göra mycket av det. CD Projekt låter oss inte både äta kakan och behålla den. De behandlar oss som vuxna, respekterar vad vi väljer och försöker låta bli att predika för oss om rätt och fel. Oavsett om du hjälper alviska terrorister att begå fruktansvärda brott eller utkräver blodig hämnd för gamla släktfejder. Och för vart och ett av valen finns det en rimlig bakomliggande orsak, någonting din karaktär har att vinna på. Spelarens uppgift är att avgöra vilka val som har prioritet snarare än att prägla karaktären med sitt eget irrationella värdesystem. Situationen är väsensskild från de simpla och moraliserande val som vi ställs inför i spel som ”Dragon age” och till viss del ”Mass effect”.

Storyn i spelet är mörk, komplex och oerhört välberättad. Den rör sig på två plan samtidigt – ett politiskt och ett personligt. Geralt, som precis som i första spelet är vår protagonist, är en tragisk figur vars liv kantras av olycka och personliga misslyckanden. Han är en så kallad witcher – människor som förädlats genetiskt och sedan tränats för att bekämpa monster. De flesta av dem har magiska krafter som skiljer sig från person till person. Tack vare sina unika egenskaper får han i uppgift att bli en av kungens personliga livvakter. När spelet inleds befinner han sig i fängelse, anklagad för ett mord på nämnda kung. Efter att ha redogjort för vad som egentligen hände får han hjälp att fly från sin cell och beger sig ut på jakt efter den riktiga lönnmördaren. Han finner sig snabbt indragen i konflikter mellan politiska fraktioner och hela raser som hotar få katastrofala följder.

Bristerna är kvar

Stridssystemet handlar om att finna en sorts balans mellan magier och närstrider. Fienderna anfaller gärna i formationer och omringar dig snabbt om du ger dem en chans. Det finns en sorts taktisk intelligens bakom spelet som är sällsynt för genren. Lär dig kontrollera Geralts krafter och du kommer klara dig galant. Rusa huvudstupa in i varenda konflikt och du kommer spendera lika mycket tid på att spela om stora delar av spelet som på att avancera framåt i storyn.

Konsolportningen är förvånansvärt bra med tanke på utvecklingstiden, men bristerna från pc-versionen finns tyvärr kvar. Ta användandet av magiska drycker som ett exempel. Du kan inte använda dem direkt från din inventory. Geralt måste sätta sig ner och meditera och plocka fram sin medicinlåda först. Och det kan han inte göra medan han attackeras. Vilket innebär att du antingen måste försöka förutse en actionsekvens i förväg eller helt enkelt låta bli att använda dryckerna under strider. Det förstör rätt mycket av poängen med det fina alkemisystemet i spelet.
Andra saker har helt enkelt inte översatts lika sömlöst. Kontrollen är förvisso rätt bra, men Geralt rör sig för fort och för klumpigt för att det ska kännas naturligt på mindre ytor. Gränssnittet känns komplicerat och en smula onaturligt även efter att du vant dig vid det, och grafiken, framförallt under mellansekvenserna, är tyvärr full av glitchar och tearings som inte hör hemma i ett konsolspel som låsts vid 30 bildrutor i sekunden.

Lärt sig av sina misstag

Men det där är i slutändan mest detaljer. Vi har redan förlåtit ”Skyrim” värre tekniska brott än de som ”The witcher 2” begår. Spelets storhet ligger i slutändan inte där ändå. Den existerar i den cyniska bilden av mänskligheten som det målar upp.
CD Projekt har gjort något fantastiskt för genren genom att provocera skiten ur våra föreställningar om vad som utgör ett fantasyspel. Den här världen är full av raser som ser sig själva som överlägsna, människor som kliver över lik för att få sin vilja igenom och starka som skor sig på de svaga. Utvecklarna har lärt sig av misstagen i ”The witcher”. De har lyssnat, antecknat och sedan förbättrat vad som inte fungerade senast.

Där stelanimerat sex tidigare mest tjänade som en provokation för att utmana konventioner är det nu en del av en relationsmetafor. Där storyn tidigare var hård och chockerande mest för sakens skull finns det numera en slags cynism över hur vår egen värld fungerar som avspeglar sig i spelets.

”The witcher 2” förtjänar att tas på allvar. Inte för att det innehåller våld, sex och svordomar – utan för att det äntligen finner en plats för dessa element i sin story utan att de känns framtvingade och krystade. Den här världen är cynisk och elak och full av människor som är riktigt fula på insidan, och ändå har jag svårt att slita mig från den. Inte trots det, utan på grund av det.

Det kommer kännas svårt att spela några andra rollspel framöver. CD Projekt har just höjt den kreativa ribban för resten av branschen.

Carl-Johan Johansson