När spelet zoomar in får vi till sist se hela bilden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Papers, please” är spelet som tvingar dig att välja mellan pest och kolera.

Därför är det årets hittills ­viktigaste.

Dagens spelmaskiner kan visa 16,8 miljoner färger. Ändå envisas spelmakare med att måla sina världar i svart eller vitt: här finns Gott och Ont och sällan några glidande skalor däremellan.

Konsten ska kanske inte avkrävas att skildra verkligheten, men den kan använda uttryck som gör att vi förstår något på ett nytt sätt. Den kan få oss att vidga våra perspektiv, nyansera våra åsikter – i vissa fall rentav omvända dem.

Spelinnehållet idag bygger dock oftast vidare på värderingar från forntidens hjältesagor: idealen är tydligt definierade, pekpinnarna sitter där de ska.

Men så spelar jag ”Papers, please”.

Det är ett rätt oansenligt spel.

Grafiken är grovhuggen. Ljudet existerar knappt.

Man spelar som gränsvakt och möts av en lång rad personer som söker inträde i det fiktiva öststatslandet Arstotzka. Man granskar pass och handlingar. Genomskådar vilkas berättelser som är påhitt, bestämmer ­vilka som ges inträde.

Men så blir det allt svårare och man blir allt mer en trängd råtta i byråkratins irrgångar. Man dignar under arbetsbördan, varje fall måste avhandlas på någon ­enstaka minut enligt ministeriets föreskrifter, den ­magra lönen baseras på hur många fall man hinner ta sig an under en arbetsdag. Och samtidigt som samvetet skaver över familjerna du splittrar, över de sjuka du skickar tillbaka till sitt hemland utan vård, väntar din egen familj därhemma med ständigt överhängande hot om svält, sjukdomar, fattigdom och kyla.

Då är det lockande att vara snabb med ”avvisad”-stämpeln bara för att få ett ärende ur världen, eller att ta emot en muta som är 25 gånger din dagslön för att titta åt andra hållet.

När dagens invandringsdebatt handlar om volymer, strukturer och det abstrakta gör ”Papers, please” något mycket viktigt: det zoomar in. Genom att gå i närbild på människoöden breddar det lustigt nog vårt begreppspanorama. I brist på bättre ord kan man säga att det ­förmänskligar.

Sällan har det känts så givande att tvingas välja mellan pest och kolera.

favvo

Papers, please (PC/Mac)

Går att ladda ner via Steam för under tio dollar. Jag tänker ­inte säga till dig fler gånger.

Gone home (PC)

De som tror att dator­spel inte kan mana fram känslor behöver omedelbart spela den här stämningsfullmatade ­familjehistorien.

Punch-out (Nes, Wii)

Nes-erans bästa spel kom 1987 men David och Goliat-upplägget håller ännu, och ­musiken är förmod­ligen den bästa som komponerats för ett tv-spel.

Kristofer Ahlström