Lika giftigt som en Max Martin-refräng

Axiom verge är en översvallande hyllning till Metroid och Castlevania

ÄVENTYR Tom Happ har ett problem.

Stora delar av hans publik försöker just nu mäta och väga hans kärlek tills hans favoritspel, som om den vore en lösviktsfrukt, eller något från fiskdisken.

Spelforum svämmar över av kommentarer som ondgör sig över det faktum att hans ”Axiom verge” inte är exakt lika stort, polerat och detaljerat som dess två främsta förebilder – mästerverken ”Castlevania: Symphony of the night” och ”Super metroid”.

En enda utvecklare

Om belackarna bara bemödat sig med att stanna upp en sekund eller två hade deras hjärnor antagligen smält vid insikten av att upphovsmannen bakom ”Axiom verge” är just det – en enda människa. Som dessutom, under stora delar av utvecklingen, skapat detta synnerligen välgjorda spel på sin fritid.

Det ursäktar inte bristerna i ”Axiom verge” – som de oinspirerade bullet hell-bossarna eller den stundom nästan lite för digra arsenalen – men det gör den perfekt kalibrerade kontrollen, den anakronistiska chipmusiken och de pulserande, nästan H R Giger-organiska bakgrundsmålningarna så mycket mer imponerande.

Obligatorisk spelning

”Axiom verge” är det närmaste vi kommit en modern uppföljare till de tvådimensionella ”Metroid”- och ”Castlevania”-spelen. Som sådant är det obligatorisk spelning för alla som någon gång låst in sig veckovis i vardagsrummet tillsammans med något av dessa.

Det som drar i en nu, lika obevekligt som tyngdlagen, är exakt samma saker som då: man utforskar sidscrollande valv efter valv efter valv, tills man stöter på ett oöverstigligt hinder och tvingas gå baklänges i ens egna fotsteg för att hitta den snyggt undangömda lilla mackapär eller uppgradering som låter en ta sig vidare.

Pimpad 90-talsestetik

Det är ett koncept som är giftigare än vilken Max Martin-signerad poprefräng som helst, och som belönar en med en inre hyllningskör varje gång man gör ett framsteg.

Ibland tar Happ i så mycket att han nästan spricker, men bara nästan. Och kvar blir alltjämt en helhet som får andra sentida försök att återuppliva den så kallade metroidvania-genren att framstå som lika svaga och hjälplösa som en hjärt-lung-räddning utförd av Nils Karlsson Pyssling.

”Dust: An elysian tale”, ”Ori and the blind forest” och ”Strider” hamnar alla i skuggan av ”Axiom verge” när det gäller att hylla de gemensamma förebilderna. Det målar upp sin värld med mycket mer kärleksfulla penseldrag och litar, till skillnad från konkurrenterna, blint på en smakfullt pimpad 90-talsestetik.

”Vad skulle Nintendo gjort?”

Likt sina sentida genrekamrater puttrar det dock på utan särskilt mycket identitet som är helt och hållet dess egen. Så fort man kommer till ett möjligt designmässigt vägskäl är det som om den ensamme skaparen vänt sig om och frågat sig själv ”Vad skulle Nintendo ha gjort?”, eller ”Vad skulle Konami ha gjort?”

Det gör att man kan ifrågasätta hur mycket konstnärligt mod och kreativ nyfikenhet som egentligen ryms i Tom Happs hjärna.

Men ingen kan ifrågasätta att hans hjärta är fyllt med en kärlek till metroidvania som saknar lämplig måttstock.

Jakob Svärd