Ger en rekordmånga rysningar per minut

Men Zelda: A link between worlds kan inte mäta
sig med legendariska A link to the past

helskärm

ÄVENTYR En gång i tiden ansågs nostalgi vara en allvarlig sjukdom.

Sett utifrån det perspektivet är ”Zelda: A link between worlds” en flera kilo tung cancersvulst.

Eiji Aonumas uppföljare till ”A link to the past” från 1991 är så marinerad i ”Zelda”-memorabilia att det nästan är kusligt.

Det Hyrule vi minns från Super Nintendo-spelet är så gott som exakt återskapat. Smedjan utanför Kakariko Village, mästersvärdet på sin piedestal i Lost Woods, det lilla kapellet nedanför Death Mountain. Världen är, till ytan, densamma.

Gräslig estetik

Det gäller även många av musikstyckena, ljudeffekterna och fienderna. Och på väggen i Links hus tronar Majoras mask som åminnelse om ett annat ”Zelda”-arv.

Givetvis får det här sin avsedda effekt – inget annat spel i år har gett mig så många rysningar per minut som ”A link between worlds”. Och detta trots att själva estetiken egentligen är gräslig och ger ett billigt intryck.

Håller fanan hiskeligt högt

Men samtidigt blir det lite väl mycket frossande i det förflutna. Historien om Hyrule och motsatsvärlden Lorule (den nya mörkervärlden) är fångad i pastischens grepp och tillåts aldrig blomma ut och bli något eget. Dessutom saknas de där omtumlande scenerna som än idag legitimerar ”A link to the pasts” status som ett mästerverk.

”A link between worlds” lyckas dock hålla fanan hiskeligt högt. De nya templen är mästerligt konstruerade och kan besökas i vilken ordning man själv vill tack vare att man numera hyr de klassiska föremålen (pilbågen, bomberna, hammaren, etcetera) av en skum kille i kaninkostym.

Sorgligt risig Link

Samtidigt visar den nyvunna förmågan att förvandla sig till en vandrande väggmålning att Nintendos speldesigners inte fått slut på eureka-ögonblick. Dessutom får Link en väldigt vacker stiliserad form när han klistrar upp sig på väggen – en milsvid skillnad jämfört med hans sorgligt risiga 3d-gestalt.

Att den dassiga estetiken trots allt inte rör mig i ryggen säger ganska mycket om ”A link between worlds” dygder.

Men det är klart. Det skadar inte att redan vara diagnostiserad med svår ”Zelda”-nostalgi.