Sällan har skräckinjagande våld varit så här läckert
Plus på ”The Callisto Protocol”
Publicerad 2022-12-02
”The Callisto Protocol” lyckas med det svåra att vara skoningslöst brutalt och vansinnigt vackert på samma gång.
Det är en till hälften klumpig till hälften charmig dödsdans där stämningen blir viktigare än handlingen.
Jag tar rollen som Jacob Lee (vars utseende och röst kommer från skådespelaren Josh Duhamel), en godstransportör på ett rymdskepp, som snabbt kastas in i en mardröm. Tänk ”Nyckeln till frihet” fast på en av Jupiters döda månar – plus typ 52 andra twists.
Utan åtal eller rättegång blir han en krasch senare fängslad på Black Iron Prison på Callisto, som månen så fint heter. Sen tar mardrömmen en ny törn när helvetet fullständigt brakar lös. Att fångarna löper amok är en sak, men huvudsaken är att de blivit smittade av någon form av sjukdom som förvandlar dem till... ja, monster.
Sen börjar resan mot att försöka ta sig därifrån parallellt som frågeställningen ”what the hell is going on” sakta men säkert börjar luckras upp.
Mer vackert än läskigt
Det är inte lika läskigt som jag hade trott eller hoppats. I princip varenda jump scare faller kort. Man har liksom på känn exakt när en bro ska kollapsa eller ett ansikte ska dyka upp i lufttrumman.
Snarare är det själva uppbyggnaden som oftare lyckas förmedla kalla kårar. Musiken, ljuden från dessa monsteräckel när man inte kan se dem och omgivningen har en djupare effekt än själva fiendernas utseende och uppförande i sig. De är bisarra men inte särskilt skräckinjagande.
Dock finns det annat att kolla på. Eller ja, allt annat. För ”The Callisto Protocol ” är helt ursinnigt vackert. Allt från de fotorealistiska ansiktena till de dunkla miljöerna som ibland spricker upp till rena konstverk. Tveklöst ett av årets snyggaste spel är det.
Striderna: En halvklumpig dans
Stridssystemet tar ett tag att vänja sig vid. För att ducka fienders attacker får jag alternera vänster- och högermanövrar med spaken för att följa upp med en kombination av slag, skott och vad som kan beskrivas som Jedi-moves (det utspelar sig trots allt 300 år i framtiden). Det känns i början statiskt men efter ett tag blir det faktiskt som en dans. En onödigt klumpig sådan ibland dock. Särskilt när det är flera fiender samtidigt är det svårt att lägga fokus rätt och ofta dör man någonstans där i paniken. Jag köper ändå det till viss del, för i ett sånt här spel ska man vara underlägsen. Och som man dör sen!
Det är rena ”Mortal Kombat”-avrättningar. Oerhört brutalt. Armar som huggs av, käkar som knäcks, kroppar som totalt demoleras. Det är ett meckat av lemlästande som bäst exemplifieras av att man bara kan plocka upp föremål från dödade fiender genom att stampa sönder deras lik. Det gäller även när jag penetrerat deras kroppar på spikväggar, vilket förvisso ter sig aningen märkligt.
Godis för de redan nischade
Själva storyn är som ni säkert förstår rätt flippad. Den har sina starka stunder och intressanta karaktärer. Men i det hela blir det ändå någon form av bisats till äventyret som utspelar sig i själva gameplayen. Den är bra, varken mer eller mindre.
Förstås är det ett nischat spel. Det kommer säkert inte intressera majoriteten och de som doppar tårna i vad vi skräckälskande idioter säger oss gilla kommer nog inte bli konverterade.
Men ni som är nischade nog allaredan; varsågoda. Det är ett bra jäkla skräcköverlevnadsspel som med sitt ultrasnygga och hänsynslösa våld högst säkert kommer att hålla er underhållna och göra årets mörkaste månad ännu lite mörkare.