Nirvana för Nintendo-fansen

Mästerliga Mario kart 8 är seriens bästa spel – förutom på en av de viktigaste punkterna

helskärm

RACING Nintendo kan lika gärna lägga sig ner och dö.

Det är konsensus bland de olyckskorpar som med tilltagande skadeglädje kraxat ur sig sina domedagsprofetior ända sedan Wii U släpptes.

Men själv verkar den blödande jätten se en helt annan väg ut ur krisen:

Att trycka gasen i botten.

Vägrar sänka ribban

”Mario kart 8” är det senaste beviset på att Nintendo vägrar sänka ribban och devalvera sina viktigaste varumärken bara för att få lite snabb avkastning. Istället har de gjort raka motsatsen – nämligen det bästa ”Mario kart”-spelet någonsin, och ett mästerverk som är mer förtjänt av en plats i historieböckerna än något annat racingspel.

För att förstå storheten i ”Mario kart 8” måste man börja med att titta på banorna. Det säger sig självt att de är fantastiska, men det betyder inte att Nintendo förlitar sig på gamla trygga grepp. Förutom att gnugga asfalt med skrikande däck, rusa fram som en torped under vattnet och hängglida över raviner så har nu gokartarna utrustats med magnetism och kan därmed åka upp och ner längsmed krumbuktande serpentinvägar. Bedårande neongrottan Electrodome och forsränningsspektaklet Shy Guy Falls är halsbrytande exempel på den här nya förmågans visuella kraft – stundtals känns det som om magen åker höghastighetshiss.

Hisnande banor

San Francisco-inspirerade Toad Harbor och luftskeppsbaserade Cloudtop Cruise är minst lika hisnande. Men ändå överskuggas de alla av Wario Mountain. Här startar man banan i ett flygplan innan man landar på själva berget, varpå man kör nerför isiga slänter, navigerar sig förbi små dungar och boostdriftar igenom slalompister innan målet vid bergets fot uppenbarar sig. Och porten till Nirvana stängs.

Men man behöver inte tränga ner på djupet för att se frukterna av Nintendos ansträngningar. Även själva hd-lackeringen tillför mer än jag någonsin hade kunnat drömma om. De kaotiska matcherna förvandlas till en perfekt storm av knivskarpa gröna skal, glittrande regnbågsmattor och spydiga omkörningsgester.

Att Nintendo dessutom fått för sig att äntligen ge oss ett reellt försvar mot det förhatliga blåa skalet – i form av den nya mistluren – är en gåva mer värdefull än USA:s samlade guldreserv.

Katastrofal missräkning

”Mario kart 8” är med andra ord ett makalöst spel som andas i allt det gör.

Med ett enda undantag.

Av någon outgrundlig anledning har nämligen Nintendo inte utformat några battle-banor över huvud taget. Istället har de placerat det klassiska spelläget på några av de vanliga racingbanorna – och sedan tagit lunch. Antingen är det ett bisarrt budgetbeslut eller ett episkt utslag av ren lathet.

Vad som än ligger till grund så är tilltaget en katastrofal missräkning. Underhållningsvärdet sänks i botten eftersom man så sällan ser röken av sina motståndare på de stora banorna (undantaget labyrintiska Yoshi Valley). Utan de täta små specialbanorna tappar ballongsmällandet helt och hållet sin nerv.

Smekningar på ena kinden, snytingar mot den andra. Nintendo ger och Nintendo tar.

Då får de också finna sig i att vi tar ifrån världens bästa racingspel ett plus.