Din egen berättelse lyfter ”Titanfall”
Uppdaterad 2014-03-13 | Publicerad 2014-03-12
Glöm kampanjen – det är multiplayern som kommer få dig att tappa andan
FPS Det kunde knappt ha börjat sämre om så spelskivan brunnit upp i dvd-läsaren.
”Titanfalls” berättelse är ännu ett hafsigt pekoral som sjunker så lågt att till och med Jacques Cousteau skulle ha tvivlat på att det gick att dyka ner och hämta upp det från havets botten.
Ännu ett jävla krigsspel
Inte ens det faktum att storyn berättas genom en på pappret ganska innovativ multiplayer-kampanj, samt att den gör ett par hyfsade ansatser att få mig att känna mig delaktig i något större än ett jävla krigsspel, kan dölja det faktum att ambitionerna är försvinnande små. Eller hindra min blick från att nå det lager av högstämda filmintron, arga skriptade män och sönderklippta rester av en röd tråd som breder ut sig som en tjock matta över hela skiten.
Som tur är har Respawn själva utvecklat ett vaccin mot vreden deras slappa berättelse väcker inom mig. Och jag vet exakt var de förvarar det.
Nämligen några centimeter under kampanjen.
Bär på tusen berättelser
Där, cirka två klick bort i spelets huvudmeny, sitter den lilla textpanel som leder till ”Titanfalls” stora, bultande hjärta: en multiplayer i rostfritt stål som kommer att gå till spelhistorien eftersom den inte bara bjuder på en, utan tusen berättelser som alla är mycket vackrare än kampanjens pinsamma dito.
Som berättelsen om gången då jag jetpackade upp på ryggen till en enorm titan i stridens hetta, slet upp dess chassi med mina bara händer och tömde ett magasin i dess inre. Om hur piloten som befann sig inuti den katapulterade ut i sista stund, slog på sitt osynlighetsfält och suddade bort min glada min – med en dödlig hoppspark i arslet.
En alkoholists måttlighet
Eller berättelsen om gången då min fiende vann en hel match åt sitt lag genom att i sista sekund kalla ner en titan som osannolikt nog landade rakt i huvudet på mig. Och om hur det kändes som om något liknande aldrig skulle kunna hända igen.
Eller berättelsen om gången då jag insåg att ”Titanfall” bara fortsätter att ösa sådana här härliga påhitt över en med en alkoholists måttlighet.
De före detta ”Call of duty”-utvecklarnas comeback drabbar mig som inget annat multiplayer-fps från de senaste tio åren. ”Titanfall” framstår som en lyckad korspollinering av de bästa inslagen från de mest tongivande shooters jag växte upp med: ”Unreal tournament” och ”Quake III arena”.
Ovanpå den här lyxshaken av snabba skott och höga skutt har skaparna dessutom placerat ett gigantiskt körsbär – nämligen några av de enklaste och mest underhållande robotstriderna jag sett i ett spel.
Inte bara briljans
Och Respawns uppfinningsrikedom tycks inte veta någon hejd: om jag inte jagar en fiendepilot genom att utföra väggstunts som skulle få Wachowski-syskonen att sätta i halsen, så bränner jag genom gigantiska djurkadaver i dystert vackra science fiction-landskap som skulle få vem som helst att tappa andan.
De fem spellägena är visserligen inte alla briljanta.
Men ett Capture the flag där stora maskiner sliter flaggstången ur händerna på varandra, ett Pilot hunter där man måste rikta in sig på att hitta mänskliga spelare i en hord av ai-soldater, och ett Hard point domination där man springer på väggar, dyker in genom fönster och kastar sig mot kontrollpunkter räcker för att jag ska sudda bort alla möten ur kalendern.
2015 års kalender, alltså.
Jakob Svärd