De håller sin ilska vid liv
Publicerad 2014-05-12
Så bra var Manic Street Preachers på Berns i Stockholm
Det är supervalår och vad passar då bättre än att kalla in Manic Street Preachers?
Tjugotvå år efter debuten visar de fortfarande var skåpet ska stå.
Det verkar vara frustrerande att vara medlem av Manic Street Preachers. Särskilt i dessa tider när många av deras musikkollegor är mer upptagna med att ta selfies än att utnyttja sin plattform för att förändra världen.
Den walesiska rocktrion har inget annat val än att kalla in sig själva och ställa skåpet där det ska stå.
Det är ett smutsigt jobb och någon måste göra det.
Det är tur för oss att det är Manics.
Klädd för valturné
För bandet är i en sådan ypperlig form att det hade varit osolidariskt av dem att ligga kvar på sofflocket.
I sin kostym och slips ser det ut som om sångaren James Dean Bradfield klätt sig för att åka på valturné. Hade socialdemokraterna varit strategiska hade de också varit där och haffat honom inför höstens riksdagsrysare. För om det är något som Manic Street Preachers fortfarande har gott om så är det energi.
Ursäkta, men de rockar
De är bättre än vad jag hade kunnat ana. Det spelar ingen roll om det är låtar från kommande skivan ”Futurology” eller från debuten ”Generation terrorists”. Manics fortsätter hela tiden att - ursäkta det stötande ordvalet - rocka.
De tappar aldrig sin ilska.
Att avslutningsnumret ”If you tolerate this your children will be next” dessutom är lika aktuell i dag som det var när den släpptes 1998 gör att jag måste få veta: Går det att rösta på Manics i Europaparlamentsvalet?
Jag vill kryssa James Dean Bradfield.