En stjärna i litet format

Håkan Steen

Veronica Maggio stoppar om publiken

Scen: Tropico, Peace & Love, Borlänge. Publik: Några hundra. Längd: Tre kvart. Bäst: ”Måndagsbarn”. Sämst: Det regnar.

helskärm

BORLÄNGE. Här händer det något. Det som Veronica Maggio presenterar har inte riktigt funnits tidigare.

Den 27-åriga sångerskan från Uppsala bygger sin grej på en kombination av klassiskt elegant soul och ett slags svensk popschlagertradition som fläktar svalt av 60-tal och Monica Z.

Samtidigt skriver hon texter som på ett självklart sätt fångar känslan av tjugonåntingliv på 00-talet bättre än de flesta och gör sin musik ihop med Kihlen från hiphopgruppen Snook.

Dessutom är hon precis där hon ska vara, en stjärna på vilken liten scen som helst. Självmedveten, med en coolness som lämnar visst rum för sårbarhet.

Vemod och humor

Regnet faller över Liljekvistska parken under nästan hela spelningen men det är som att Maggio och hennes softa band stoppar om publiken med en varm filt av luftig pop.

Hon dansar mjukt, sjunger sina sånger med en tilltalande kombination av vemod och humor och säger att genombrottshiten ”Dumpa mig” borde ha blivit årets låt 2006.

Men den är långt ifrån bäst i kväll. Med sitt andra album, det i våras släppta ”Och vinnaren är”, lyfte Maggio sig själv flera snäpp som artist och här är hon svåremotståndlig i både den popsnärtiga singeln ”Måndagsbarn” och svepande sängkammarballaden ”Jajaja”.

Jag får en bestämd känsla av att Veronica Maggio kan gå långt.

Se henne redan i sommar.