Afghan Whigs skriver modern rockhistoria

Mattias Kling

NORRKÖPING. Det finns sannerligen sexigare band att se än The Afghan Whigs.
Men alla som går förbi missar en 90-talsklassiker som i långa stycken faktiskt låter bättre än någonsin.

Greg Dulli har alltid varit en antistjärna. Han såg inte cool ut ens när The Afghan Whigs ägde amerikansk alternativrock med albumet ”Gentlemen” 1993.
Men Dullis band har alltid varit coolare än de flesta. Där de under sina heydays ofta och olyckligt kopplades ihop med grunge hade de en större vision om att gjuta funkig southern soul över tunga rockriff och inte minst pressa in en ovanligt stor dos intellektuell skärpa mellan orden ”hård” och ”rock”.

En av årets vassaste rockskivor

The Afghan Whigs tynade bort i slutet av 90-talet men sedan några år tillbaka finns de igen. I albumet ”Do to the beast”, som kom i våras, har de inte bara en av senare års mest vitala comebacker utan troligen även en av årets vassaste rockskivor.
Det märks i kväll när de sex från Cincinnati varvar riffiga 90-talsbomber som ”Debonair” och ”Fountain and Fairfax” med nya ökenrockiga ”Algiers” och febriga ”Royal cream”.

Självklar plats i modern rock

Med tre elektriska gitarrer och en samlad kraft som inte känns det minsta medelåldersbekväm matar The Afghan Whigs ut en dryg timme rock som inte bara lever och vibrerar utan dessutom är så egen att den alltjämt borde kunna ha en självklar plats i modern rock.
Vilket den nog har också. Bara inte just här, på sista Bråvalla-kvällen där en rastlös festivalpublik tycks föredra sina riff mindre verserade och komplexa.
Direkt efter det här giget lockar till exempel The Offspring groteska mängder folk, bara några meter bort.Håkan Steen