Förbannat befriande Green Day

Markus Larsson

Markus Larsson imponeras av en brutalt underhållande scenshow

En trött och 33 år gammal rockrecensent med påsar under ögonen går in i Globen.

Några timmar senare kommer samma person ut som en pigg, piercad och punkig tonåring.

Ja, jag pratar om mig själv.

Så bra är Green Day.

Lugn nu, mamma.

Jag har inte piercat näsan. Inte nåt annat heller, för den delen.

Jag försöker bara beskriva hur barnsligt lycklig jag blir av Green Days långa och actionladdade punkbonanza.

Mitt jobb går ut på att recensera min post. Jag får till och med betalt för att gå på konserter. Om Dire Straits hade gjort en låt om mitt liv hade de säkert döpt den till ”Money for nothing”.

Och jag ser så många poänglösa konserter med band och artister som inte har på en livescen att göra. De bara står där. Och plinkar på nåt instrument. Och spelar några pliktskyldiga låtar som låter exakt likadant som på skiva. Och så säger de tack. Och så går de av.

Därför är Green Day en befrielse.

För gammal

Jag må vara för gammal för gruppens juvenila MTV-punk. Men de påminner mig ändå om vad som egentligen var roligt med rock. Ni vet, från början. Innan jag växte upp och började låtsas gilla Grizzly Bear.

Pyroteknik med bomber och eldfontäner och glittersprut som – hör och häpna – till och med får en kritiker från en morgontidning bredvid mig att göra en spontan målgest. Effektiva riff som vevas fram med gitarren långt ner på låret (få gör det lika snyggt som Billie Joe Armstrong). Sta

gediving. Ett rasande tempo. Konfetti. En brutal och tajt energi som går genom väggar och tak. Vuxna män som tar på sig roliga hattar och skjuter ut

t-shirts över publiken och plockar fram vattengevär och... nej, vänta nu.

En del fånerier

Showen innehåller en hel del fånerier, särkilt maskeraden ”King for a day”. Och som klapp- och allsångsledare betraktat hade överladdade Billie Joe Armstrong gott kunnat stryka en tredjedel av alla enkla publikfrierier och koncentrerat sig på låtarna i stället.

Vissa skulle säkert kalla Green Day för posörer. Det är svårt och motsägelsefullt att vara samhällskritisk och punk när man själv är miljonär och en del av etablissemanget.

Imponerande show

Men så länge konserten varar – nästan två och en halv timme – känns det som att musiken är helt befriad från politiska ideologier och slagord. Det handlar bara om en gränslös vilja att underhålla och lyfta sin publik, kosta vad det kosta vill.

Och Green Days lyckas, mer än väl.

En förbannat imponerade show.