Lite äventyrligare

P J Harvey "Uh huh her"

Uh huh her (rock)

Om man vecklar ut omslaget till Polly Jean Harveys nya album hittar man flera bilder där hon poserar med en gammal systemkamera.

Bilderna verkar vara tagna under hela hennes karriär, ofta med henne själv som fotograf framför en spegel.

Första gången en sådan bild dök upp på ett P J Harvey-omslag var på albumet "4-track demos" 1993. En av hennes bästa skivor, innehållande demoversioner och outgivna låtar från tiden kring hennes andra album "Rid of me".

Redan den Steve Albini-producerade "Rid of me" var en naken och nedskrapad skiva, men på "4-track demos" hörs mest bara Harvey själv och en rak, effektlös elgitarr. Det är långt ifrån den mest behagliga rockmusik man kan lyssna på, men det är musik som verkligen lämnar spår, på djupet.

Det är till "4-track demos" som tankarna först går när jag lyssnar på "Uh huh her". Inte bara för omslaget, utan också för att sångerskan och gitarristen från Dorset den här gången gjort nästan allting utom att spela trummor (de sköts av trogne medmusikern Rob Ellis). Dessutom har hon till stor del fortsatt på den inslagna vägen från förra plattan, 2000 års "Stories from the city, stories from the sea", och letat sig allt längre tillbaka mot de tidiga albumens råare uttryck.

Men om förra albumet till stor del var en platta i idolen Patti Smiths fotspår, med en hel del förhållandevis rak rock, är det här - några låtar undantagna, som den väldigt smithska akustiska balladen "No child of mine" - mer äventyrligt.

Inledande "The life and death of Mr Badmouth" och "Cat on the wall", med sitt spartanska, taggiga riffande, skulle nästan ha kunnat vara med på debuten "Dry".

"You come through", baserad på xylofon och stråkar, är ett stilbrott som ändå känns helt logiskt, och glider upp som en av Harveys känsligaste kärleksånger.

I den distat förvridna "Who the fuck?", faktiskt något av det mest direkt uppkäftiga den här 34-åriga artisten någonsin levererat, låter det nästan som att hon låtit sig inspireras av några av de yngre riot grrrls vars musik man anar att hon själv fungerat som katalysator för.

Huruvida den är bra eller inte beror lite på humör, vilket delvis även kan sägas om albumet i stort.

Detta till skillnad från plattor som "Dry" och "To bring you my love", som alltid, fortfarande, tränger undan allt annat varje gång man spelar dem. Den exceptionella skärpan och närvaron saknas på "Uh huh her", men ointressant blir det aldrig.

Det kan förmodligen inget någonsin bli med P J Harvey.

Lyssna på P J Harveys album - Uh Huh Her

Håkan Steen